Min bror fyller 80 år i vinter. Han är rigid, pedantisk, dominant, auktoritär och konservativ. Och bakom allt det där är han mycket vänlig och väldigt ensam. Han har överlevt både en dödlig cancer och en dödlig cancerbehandling. Han bor nu på ett vårdhem inriktad på hans fysiska välbefinnande även om han dessutom nu för tiden har tappat sitt logiska tänkande.

Min bror har en dotter som är över 40. Hon kan inte släppa barndomens oförrätter. När jag talar med henne väller det upp. Gång efter gång. När brorsan var som sjukast skrev jag ett mejl till henne.

Jag skrev att jag aldrig lärt känna min far som vuxen eftersom han dog när jag var i tonåren. Men att hennes far fortfarande levde och att hon hade möjligheten nu när hon inte längre var ett beroende barn att lära känna honom på annat sätt. Att det inte behövde innebära upprivande konfrontationer om hennes barndom. Kanske räckte det att ta med hennes barn, köpa ett paket glass på vägen och fika med brorsan en timme då och då.

Hon gjorde så. Hon tog upp kontakten med sin sjuke far utan att älta det som varit. Ända tills brorsan insåg att han inte var döende längre, han levde på övertid och bad dottern om hjälp med det ena och andra.

Då slog dottern bakut. Hon ville inte hjälpa honom och dessutom på obestämd tid framöver.

Idag har de återigen ingen kontakt. Men de gjorde ett försök. De var mycket duktiga.