Drog sig kvar i dörröppningen 

mindes hur det kändes- blick 

flackande. Tycker alltid om att komma 

hem till mig. Förströelserna självvalda 

stör just ingen. Är jag märklig som

efter sorgen plötsligt funderar på hur 

i helvete jag kunnat, så länge, som 

om allt är borta. Puts väck. Tror du 

Det var såna lägen som jag drog i 

nödbromsen, förförde de ytliga? 
Lämnade de jag egentligen inte ville. 

Hon hörde någon Thåströmsvariant , 

njöt och lade huvudet på sned, drog 

isär bokstäverna, log och tittade ner, 

visste exakt budskapet men önskade inget 

hellre än att det skulle ljuda nytt fräscht 

och komma som på måfå. 

Nej sade hon. Du vore knäpp på allvar annars. 
leva i en sådan skalle- det blir överfyllt, 

varenda ödesdiger betydelse behöver 

betraktas ovanifrån. Som myror ser de 

ut, uppifrån ? De rapar, fiser under täcke o

får inte upp den, tänker på nån jävel på jobbet 

nån gammal dimmig våt tid med ett ex. 

Så du förstår mig asså. Lång glädje i mitt 

strålande. Ja. Varenda ord. Vad tror du. 

Att jag tar hand om er. Kommer i tid. Hinner 

resonera klokt. Har noll med livet där ute! 

inte ? Ingenting. Nja det är klart det lönar 

sig att snacka, se bakåt åt sidan. Men 

vännen. Det finns män som fattar tonårs 

brudars sinne. De väntar. Nästan alltid.