Det är svårt att inte sakna dig.

Det hade kanske varit lätt ifall jag bara kunde
glömma bort dig, men det är omöjligt.
Jag minns att du brukade säga att ingenting var omöjligt,
men du skulle bara veta.

Din närvaro är påtaglig i varenda vrå och
skrymsle utav mitt medvetande. Din röst ekar i min
hjärnas tomma korridorer, och ditt skratt är för evigt
inristat i mitt hjärta.

Ditt skratt var en av dina bästa attributer.
Det påminner mig om pärlor som studsar mot marmorgolv,
klingande och klart. Eller som en porlande bäck på kvällen,
med dimma som omringar träden i horisonten.

Ibland förstår jag inte hur jag ska klara mig ur det här.
Varje dag sjunker jag djupare ner i ett svart hål,
en mardröm som ej går att vakna upp ur.
Jag lever i förnekelse, i sorg och främst av allt ilska.
Jag är rent ut sagt rasande.

Varje gång jag stöter på ett leende barn eller en gråtande mor.
Varje gång jag ser på träden utanför mitt fönster
och varje gång en nyckelpiga landar på min hand.
Vreden kokar i mitt blod samtidigt som samma fråga upprepas
hundratals eller kanske tusentals gånger i mitt huvud.

Hur?
Hur kan allt fortsätta som vanligt när hela min värld rasade samman?
Hur kan jorden fortfarande snurra, när min klocka fryst till is?
Hur kan solen fortfarande lysa, utan dina bleka axlar att bränna?
Hur kan pianon fortfarande klinga, när du inte längre kan spela?