Ibland tar livet ett jätteskutt
och jag hinner nästan inte med.
Saker som varit oförutsedda finns
plötsligt där,
och då gör livet det där jätteskuttet,
och jag fattar ingenting.

Känslorna svallar som vågor på ett
upprört hav,
skummet fräser på vågtopparna
och jag gör allt för att hålla mig flytande.
Skulle nog behöva något som kan hjälpa mig
hålla mig flytande, tills jag hittat de rätta simtagen.

Och allt beror på att du helt plötsligt stod där
lång och ståtlig, men med frågande, sökande ögon,
du kämpar också för att hålla dig över vattenytan
för att finna mark för dina fötter så att du kan hitta
dig själv innanför de våta tunga kläderna.
Känslorna viner bland vågorna, men kastar oss bort.

Kanske måste vi finna fast land på olika håll,
torka våra blöta klädesplagg, resa oss upp
och finna oss själva för att kunna hitta varandra
igen, och kunna slänga ut livbojen till varandra
när livet stormar likt havet igen,
men då är vi två som kan rida ut känslostormen.

Jag vet att jag är en dålig simmare, jag har fått
betala det med många kallsupar, men jag har
också lärt mig nya simtag och simsätt, och det
har gjort att jag "överlevt" alla dessa jätteskutt
som livet erbjudit. Jag fortsätter simma i det
stormiga havet, och hoppas du gör detsamma.