Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Årsgångarens anteckningar

Strax före nattens flykt gör jag mitt uppsprång
På juldagen när nöjena är slut
Jag lämnar hus och härd vid ljusets uppgång
Till skogens täta snår ger jag mig ut
Och fjärmar mig från hundskall, larm och tuppsång
Jag lägger mig bland gran och vindens tjut
Vad jag skall ta mig an är få förunnat
Och skildringar därom har få förkunnat

Här ute jag min mun och tunga tyglar
I stillhet överväger jag mitt val
När yrsnöns kalla slag mig våldsamt pryglar
Jag vet att framgent väntar svåra kval
Om jag med sedens lagar nånsin myglar
Och skulle bryta tystnaden med tal
När mörkret fallit bär det ut på vägen
Jag skall nu pröva sanningen hos sägnen!

På enslig väg mot Stefansmässonatten
I fyk som piskar kind och skymmer syn
Med hopp om att få se ditten och datten
De väsen som bebor den kala byn
På raska steg så inget jagar fatt en
Min ande mörk likt svärtan uppå skyn
Så tung i sinnet med utsvulten mage
Jag går mot kyrkan och de dödas hage

Jag önskar se vad framtiden vill bjuda
Vems timglas kommer rinna ut, och när?
För vem skall ödets klockor dystert ljuda?
Jag fruktar att det är nån jag har kär!
Av vrede har dock Gloson börjat sjuda
Jag måste hinna se vem döder är!
En samling mänskor kommer korpsvart klädda
Av kistebärare de bliva ledda

Jag står still och betraktar denna skara
Där mången kända anleten jag ser
Jag ropar ut men ingen vill mig svara
”Kan någon säga vem som dött? Jag ber!”
I gamla eken svajar en tom snara
Och Kyrkogrimen hånfullt åt mig ler
Min luft går ur mig när de kistan fäster
Ty jag ej syns bland jordafärdens gäster




Bunden vers (Rim) av Arenaramus
Läst 25 gånger
Publicerad 2020-08-14 20:05



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Arenaramus
Arenaramus