Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

XXV. Händelsehorisonten

Oändligheten skrämmer mig till vanvett,
den breder ständigt ut sitt vida fång.
Däruppe i det oupptäckta havet
kan höras svarta hålens mörka sång.
Ett mullrande i ominös förväntan
på någonting den galne siat om.
Jag står här vid den månupplysta gläntan
förlamad utav fruktan inför dem.

Direkt till mig igenom atmosfären
de talar hemligheter ack så dystra!
Ej nånsin hörda hädelser som bär en
befallning att jag därtill måste lystra.
Hur tid och rum nu kröks och deformeras,
mot horisonten jorden attraheras.




Bunden vers (Sonett) av Arenaramus
Läst 141 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-01-19 10:34



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Arenaramus
Arenaramus