Oändligheten skrämmer mig till vanvett,
den breder ständigt ut sitt vida fång.
Däruppe i det oupptäckta havet
kan höras svarta hålens mörka sång.
Ett mullrande i ominös förväntan
på någonting den galne siat om.
Jag står här vid den månupplysta gläntan
förlamad utav fruktan inför dem.

Direkt till mig igenom atmosfären
de talar hemligheter ack så dystra!
Ej nånsin hörda hädelser som bär en
befallning att jag därtill måste lystra.
Hur tid och rum nu kröks och deformeras,
mot horisonten jorden attraheras.