På enslig stig vi vandra
Då månen lyser grått
Den stig där mången andra
Långt innan oss har gått

Och vart jag mig än vänder
Så ljuvt på alla sätt!
Till fägnaden Hon sänder
Har jag dock ingen rätt

Av mossa, lav och buskar
Är Gaias fagra skrud
Och när vi därpå lufsa
Skärs sår i Hennes hud

Jag ömmar för den Moder
Som mistat sina barn
De träd och berg och floder
Till mänskan, detta skarn!

Hon är dock alltid givmild
Och bliver sällan brydd
För allt gott Hon har givit
Vill Hon blott ha beskydd

Den önskan är som given
Jag därvid inte gnyr
Då Hon har skänkt oss liven
Är notan inte dyr