När det är fredag, tillräckligt tyst och stilla, med relativt mycket ljus utanför fönsterna, och när dessutom en stark parfymdoft cirkulerar inomhus, transporteras jag tillbaka till en toalett och ser en blek 23åring i spegeln.
En gammal student med ett jättestort lexikon i väskan. Den står i kontrast till de yngre som har densamma som e-bok. En gammal mobil, jätteliten, ligger som en pinsam relik i en jackficka. Den är orange. Knapparna är så små att de knappt syns och skärmen visar bara några bokstäver åt gången.
Jag försöker le åt spegeln, kollar ansiktet i alla vinklar, vänder och vänder och drar i kläderna. Ler.
Hjärtat slår bara hårdare och tröjan blir snedare.
Det är något som inte riktigt stämmer.

Ger upp, är för tidig men går till torget ändå. Akademibokhandeln ligger alldeles intill så jag går in för det är kallt ute och böcker är som balsam att bara se och lukta på. Och som på beställning infinner sig lugnet. Men lite samvete gnager i bakhuvudet, i ett annat land sitter en kille som inte har en aning om vilka tankar som tagit hennes hjärna i ett mystiskt grepp.

Går, tittar och väntar på att klockan ska närma sig rätt klockslag, som att vänta på nyår.
På andra sidan kommer en lång man gående med mössa och mörka ögon. Han möter min blick och fastnar på mig, går likväl förbi bakom låga bokhyllor som skiljer åt oss. Huvudet mitt rycker i takt med mina tankar, panik ersätter lugnet. Blicken fastnade som om han förväntat se mig. Sökt mig. Och han var helt klart Out of My league... det var väl inte..?
Men ingen visste att jag skulle gå dit, inte ens jag själv visste en kvart tidigare. Hjärtat hittar genast en ny växel, fyller hela den lilla ynkliga varelsen jag med varmt blod i motsats till den kyliga stillheten ute.
..Det var nog.. det var nog.. Jag tänkte att det var en tillfällighet i flera år. Att vi båda tyckte att böcker var som balsam. Balsam som vi behövde där och då.
Men jag fick aldrig veta vad du gjorde där.

Tio år har gått, men när det är tillräckligt tyst, ljust, parfym cirkulerar och det råkar vara fredag är det som att en film spelas upp likt en häxbryggd.
Den utgår från en av toaletterna på universitetets nyare byggnader. Från en tjej som inte lyckats hitta några vänner, som hoppat av ett bra program för att läsa en grundkurs i engelska istället. Och fastän hon nyligen arbetat utomlands - visste mer än de andra om språkets nyanser, vågade hon inte yppa ett ord. Det gnagde. I henne skrek någon alla svar på alla frågor. Hon hörde sig själv prata frenetiskt inombords. Men någonting satte tvärstopp. Ingen fick någonsin höra hur bra hon kunde härma olika dialekter, vilken ordförståelse, ja, nåt alldeles extra... Hon visste det. Det hjälpte inte att stå framför en spegel på toan och se någon som omöjligt förtjänade något. Som inte kunde lyckas med något. Som inte var tillräckligt av någonting. Som inte hade vänner. Som var ganska konstig. Som hade blivit bjuden på lunch av någon som ännu inte visste om allt det där. Eller vänta... Det var jag som först föreslagit att vi skulle ses. Inte han. Han föreslog lunch när jag hade frågat.
Jag visste väl vad det betydde. Lunch. Men glömde det likväl kort därefter.

Tio år har gått och allt som återstår i fysisk form är spöken av fjärilar i magtrakten. Parfym sträcker på sig i näsan som en påfågel sprider sina fjädrar och det går inte ta skydd.

När han är på väg ut ur bokhandeln den där januaridagen som jag aldrig kan glömma, vänder han på sig och sträcker ut armarna. Han har inget i händerna, ingen väska, ett smalt leende sträcker sig likt armarna. Min nervositet står tydligen skriven i pannan och står i direkt korrelation till hans bredd. Den självsäkra gesten gör mig dock intet mindre nervös.
Det är alltså verkligen vi som ska luncha! Hinner jag tänka några gånger. Hans idé att vi ska träffas på torget utanför. Han vet inte att jag inte är singel, och jag visste desto mindre om honom.

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera, min kropp styrs av något annat djur. Det känns som att armarna är utfällda i flera minuter. Inser att jag försöker gömma mig bakom den största soppboken i historien, hinner inse att jag försöker gullifiera något som är i stort behov av gullifiering och hinner tänka varför.
Tar några kliv fram. Antagligen kramades vi. Jag snubblade på orden.
Vi kramades iallafall flera gånger därpå medan jag tillät mig själv att stundtals helt frångå min massiva oro, min tillplattade känsla och glädjas åt en out of Body experience. Glädjas åt tanken, om än bara för en endaste dag, att det fanns två stycken som tyckte om en, den var så fruktansvärt främmande och attraktiv och boostande.
Det gick inte att stå emot. Min så kallade långdistans-relation med musikern i Storbritannien fick ett snabbt slut. Jag såg honom i ett helt annat ljus, hörde plötsligt en helt annan sorts musik. Metal.
Jag föll skrattande mot golvet ibland därpå, pinsamt medveten om att hans ögon granskade mig med stel aura, stark som habanero men sval som is. Utan att röra en min, lite irriterad kastade han sin dom över mig och det hela gjorde mig än mer full i skratt. Jag skrattade åt att jag befann mig i så absurd situation, att han ägnade tid åt mig. Att jag lyckats komma så långt. Det kändes aldrig helt bra, ibland sjukt oroande, men underbart var det ändå... att tillåta detta. Att få uppleva detta - den känslan i magen som han åstadkom när han smög upp bakom mig och la armarna omkring mig, eller tog min hand när vi gick in på Ica.ä, eller lät mig gå i hans stora mjuka innetotofflor.

Tio år har också gått sen den sista gången vi sågs.
Han sa att jag var klarsynt. Han sa också att jag var som en apelsin med en massa lager, fast inte riktigt med de orden. Och han rättade mig när jag råkade säga att maten var saltig. Han berättade lite om sin sjuke far. Jag fick på nåt sätt veta att han dog samma år. Men inget av det rådde på min fascination över hans ögon. Aldrig kommer jag glömma den dagen de mötte mig på busstationen och ljuset föll in i dem som om de var gjorda för det. Juveler som väntade på mig. Juveler som jag tvingade mig själv att avstå från alltför fort.
Jag lyckades med min gullifiering.
Jag var mig själv att hata och inse att avgrunden bara rymde mig fastän den var stor. Det finns inga andra ord att förklara med. Där och då öppnades ett enormt hål i golvet. Jag tömdes på blod och själ. Jag undrade vart jag själv tagit vägen samma kväll han oberörd kliade sig i hårbotten utan att säga något. Han såg närmast irriterad ut och försökte sova. Smal, blek och tämligen oberörd.
Jag satt mittemot hans tillknäppta själ i flera timmar, han vågade nog inte säga något mer, men sådana rationella tankar var långt borta. Jag stirrade ner i golvet. Grät och skakade, tryckte på den lilla mobiltelefonen som slocknat bara för att ge sken av att ha något sorts värde kvar.. Sova när hela världen håller på gå under? Höh?!
När gryningen kom skymtade mitt då väldigt finniga ansikte i hans hallspegel. Jag behövde inte någon bekräftelse men den fanns där, överallt. Jag mådde inte bra av det här hur mycket jag än ville.
Hans gestalt tornade upp sig bakom, sträckte på sig som för att markera att han sovit för lite och det var ju så onödigt!
Han som kvällen före föreslagit att vi kanske kunde vänta på någon bättre.. för oss båda, kunde umgås ändå? Var det så han sa?
Han verkade lite förvånad att jag verkligen skulle göra detta - ge mig av. Jag var än mer förvånad och kluven och tokbesviken över förslaget och det var som om en hand puttade ut mig genom dörren. Jag visste att jag varit nära, så nära, att jag kunde slappna av, men i samma stund sattes spiken i kistan. Jag trodde inte det var kört eller för sent. Hur kunde vi tänka och känna så värst olika? Vad var det vi pratade om? Var det mitt ansikte och min rädsla som spelade därpå? Jag hade ju känt på mig det här, han hade varit så väldigt Hot and Cold, jag kunde inte slappna av.

När jag stängde dörren visste jag att han inte skulle öppna den och titta efter mig, men det var det jag ville mer än allt annat i världen. Jag ville inte gå, stanna, ingenting. Jag insåg att det här var något som jag aldrig räknat med ändå. Besvikelse. Ett intensivt hat mot mig själv. Och samtidigt kom motsatta tankar i strid ström -
En som inte hade några vänner alls, det kunde ju inte gå fel? Den kunde man bolla med, trycka under ytan för att se vad som hände. Jag var alldeles fel person att skämma bort bara för att dra undan mattan. Hur fel hade inte han? Pinsamt.

Kombinationen av tåg och Gipsy Kings visade sig vara ett bedövningsmedel. Trycket i musiken, i mina hörlurar, när tåget gasade på, och inga andra ljud trängde på, gav onekligen känslan av att tillfälligt befrias från nuet. Blåst. Jag kände mig totalt blåst. Ej värdig. En sabotör av högsta rang. Men ilska bubblade upp i flera år, gipsy Kings fyllde ögonen med tårar, för jag ville ha svar, ett förlåt, en insikt om att det var han som orsakat allt. Jag ville höra att det inte var mig det var fel på. Jag undrade varför han inte kunde kosta på dig detta lilla. Varför. Och varför skulle han bevisa saker för mig när de inte stämde? Så sa han ju, ordagrant att han skulle bevisa hur mycket han tyckte om mig. Jag lyckades aldrig bli övertygad, men jag lyckades bli totalt förlamande förälskad i honom istället. Så tokigt.
Mindes han ens att han varnat mig? Direkt efter att jag frågat om vi skulle ses varnade han mig. Och när den här jäkla filmen spelas upp i mitt huvud finns det ingenting att göra. Det är bara att följa med till slutet och konstatera att den här löjliga perioden, två sketna månader 2011, förändrade livet i grund och botten. Vi var nog lika unga dumma förvirrade och konstiga båda två - hade han kunnat erkänna det nu, iallafall? Jag tror inte det, eller att han ens minns för han vill inte minnas.
Vad gör en varning när man inte tror att man kan bli himlastormande förälskad?
Jag gav bara en varning tillbaka.