det har slutat

att krypa inuti

paff

jag känner en pust

öppnande osynlighet över i bris

gula löv i tät grönska

dunster av dåtid

står emot mitt nu

med blottlagda grubblerier

dröjande vindsvar

ogjort att söka stängsla in

de känslornas närvaro

som vidgar min verklighet

stormsnabbt viner mitt ’ja’

och landskapet syns mig utan ände