Det tomrum som blir när man lämnas i l sin ensamhet,

är olidlig när den inte ärsjälvvald, den håller en vaken 

på nätterna, så att dagarna blir jobbiga att uppleva,

för att inte tala om all saknad som maler ner en innifrån,

man dör en bit varje dag av ensamheten när en relation 

tar slut, många tar ut sin frustration genom barnen och 

använder dom som slagträ mot varandra, eller på ett annat

sätt använder barnen som någon form ut av hämnd mot sin 

före detta partner, men det enda som blir lidande är barnen 

som dom inte ens ser,  min dotters mamma vill inte prata

med mej, det respekterar jag fullt ut, för jag hade inte

slutat med droger då, så hon lämnade mej,

men hon sa att hon aldrig skulle förbjuda mej att täffa min 

dotter, och hon höll sitt ord för annars hade socialen satt

klorna i min dotter, så det bästa hon har gjort i vårat förhållande 

var att lämna mej, då jag inte var tillförlitlig pga mitt drogbehov,

hon har gjort mycket bra när vi var till sammans, men det var det 

bästa... nog om mej annars hade jag köpt ett trumset till min 

dotter,  skämnt å  sido, ensamheten ekar bort med allt vackert

man har upplevt tilll sammans,  det plågar mej,  men jag 

är så glad att jag har fina minnen när jag sitter inlåst, det

underlättar och blir en form ut av strafflindring,

jag kom ifrån ämnet jag jag ville skriva om, jag vet inte alls

vad detta blev, men jag är trött nu, god natt kära poeter.