Bleka kvinnor, disiga kvinnor
smyger genom byn, förbi fönstren,
muttrar långsamt glömda namn
av de döda i mullen.

Ty de är de dödas budbärare,
deras gester är av döden
som seglar genom många drömmar,
som kallar på andra drömmar.

De tvekar inte att komma
men budbärarna följer med
till den stora tomheten under jorden,
där de andra lever för evigt.

De glider genom byn, lyssnar, lutar sig,
vinkar till de hårda väggarna;
blåsten virvlar genom timmarna,
faller genom skuggorna.

Dimkvinnor, höstånga,
snurrar runt av grå sorg.
Tuppar galar från hovhållningen
och tiden börjar tämjas.