Mats och Monica tyckte att jag tog för lång tid på mig med att växla pengar när jag skulle betala för stråkrenoveringen. Därför band de för mina ögon, höll fast mig och tappade upp vatten i badkaret. Jag var rädd att de skulle dränka mig, men de verkade ha andra planer.

När Monica och Mats drog av mig ögonbindeln låg sedlarna fortfarande kvar på silverbrickan. På botten av badkaret låg minst tjugo par av mina strumpor. Och min mobiltelefon. Mats och Monica log triumferande, och leendet spred sig runt lokalen. Snart log varenda nyckelharpospelare, mungigelirare och pianist.

Jag skrek: Ni tycker dom är så jävla coola va? Jag är inte cool, jag är från landet för fan, och jag spelar träskofiol!