Var hon verklig? 

Ontologin kvittade för tillfället, huvudsaken var att kvinnan upplät sin plats åt mig på bussen. Jag haltade som vanligt, yrseln och tröttheten tilltog. Jag tackade och satte min tunga ryggsäck på sätet jämte.

- Jag ska gå av och ta taxi, förklarade hon. Dessa fkn mennesker stiger mig åt huvudet.

Kvinnan steg upp på golvet och släppte ner sin stora röda läderväska på golvet till vänster om dörren. Hon hade en afrikansk hudfärg, en arabisk slöja, ett ärr över ena ögat och en fruktansvärd svada på flera olika språk: svenska, danska, engelska, arabiska och något annat som lät som ett påhittat lurendrejeri. Hon blandade friskt och förolämpade alla medpassagerare.

- Din arabiska hora!

- Din fkn svenska hora!

- Fan vad full jag er. Når jeg kommer hjem I will smoke a big joint and chill on my balcony.

Kvinnan slog sig ner på bänken framför, jämte en annan ung kvinna i slöja.

- Din arabiska hora! I am not english not swedish nor danish!

- Excuse me, sa medpassageraren och flyttade längre bak i bussen.

Nu kom en spräckt mobilruta farande på golvet bakifrån. 

- Är den din? frågade jag hjälpsamt kvinnan med svadan.

- Nej, är den din? Eller din?

Den unge killen på sätet bredvid skakade på huvudet. Han såg rädd ut och sökte min blick.

Nu var vi snart vid Dalaplan. Kvinnan bankade på dörren redan innan hållplatsen så jag förmodade att hon ville stiga av.

- Glöm inte din väska, sa jag.

- Jag är blind på ett öga men jag är inte dum på båda.

- Nähä, det var ju bra.

Kvinnan gick inte av vid Dalaplan. Hon steg av vid Södervärn, där jag skulle byta buss. Hon gick förbi mig och knuffade mig in i närmaste pilträd.

- Varför knuffar du mig? Jag haltar ju redan.

- För att du ska fatta!

Jag sjönk ner på bänken och väntade på 35an. På behörigt avstånd såg jag kvinnan fortsätta med stora kliv i rikting mot Möllevångstorget, utslungande förbannelser mot alla hon mötte.