Flyttfåglar i skyn som stora gråa moln,
träden skrudar sig i höstens alla färger,
jag både ser och känner hur hösten brer ut
sina långa tentakler,
förändrar hela min dagsbild och ger mig
ny inspiration av både glädje och sorg.

Glad för att livet är en fortgående process
och sorg för att många inte längre
får eller kan vara en del av den.
"Herren ger och herren tar" är ett gammalt
talesätt som lever kvar i mig sen barndomen.
Inte för att jag tror på det, men det ger en viss tröst.

Vi föds till denna jord av ofullkomliga föräldrar,
med allt vad det nu kan betyda för vår levnad,
vissa av oss omhuldas med den största kärlek,
men andra får växa upp i en hård kärlekslös omgivning,
alla är vi satta på samma jord, men med olika förutsättningar.
som vi väljer att bruka på olika sätt, eller tvingas in i.

Ibland önskar jag att jag var en av flyttfåglarna där i molnet
så jag kunde flyga från den kommande kalla och bistra "vintern"
bara bre ut mina vingar och glida fram på vinden där uppe,
vetandes att snart nalkas värme och vila utan bekymmer,
kunna få slå mig ner i en träddunge och få sjunga en trudelutt,
till glädje för mig själv och människor och djur runtomkring.

Som fågel skulle jag inte vara medveten om alla mina kära
som gått bort och inte längre "flyger" med mig,
jag skulle vara ovetandes om det och bara leva för dagen.
Men nu är jag en vanlig ofullkomlig människa med mina
fel och brister, med en oförmåga att kunna flyga,
så jag håller mig på jorden, där jag vet min plats.