Jag har alltid varit allergisk mot päls och fjädrar, och ödlor och fiskar intresserar mig inte. Så att ha husdjur har alltid varit mig fjärran. Men ibland väljer de dig, och du har bara att acceptera.

Många skulle säga att jag inte heller är renlig. Jag städar sällan, och ibland låter jag saker gå för långt. Det var så det började.

Jag lyfte sällan min badrumsmatta, och i ett mögeldrabbat hus som det jag bodde i var det kanske inte så smart att inte städa oftare. Men en dag upptäckte jag en lite märklig doft när jag satt på toa och gjorde mitt. Jag försökte hitta källan, och kom fram till att det var från under badrumsmattan just. När jag försökte lyfta den så var den som fastkletad, som om någon gömt ett tuggummi under. Jag tittade efter det lilla jag kunde se, och mellan golvet och mattans undersida fanns något slags grönt, halvgenomskinligt guck. Som en amöba, stor som, ja, just ett gammalt tuggummi. Jag orkade inte städa just då, var lite lullig efter ett par öl, och matchen skulle snart fortsätta på teve, så jag tänkte att jag städar bort det senare.

Senare blev uppskjutet, alltid något som kom i vägen. Jag vande mig vid doften, och tanken på att jag hade en husgäst.

Vad jag inte räknat med var att den växte. Jag stod och skulle borsta tänderna, och då är ju badrumsmattan precis under mig, bredvid badkaret liksom, när jag kände att något rörde på sig. Lite som något som försökte knuffa bort mig underifrån. Som att jag stod på någons fot och den försökte dra undan foten, ni fattar.

Så jag trampade till, tänkte att mig får fan inget mögelgeck bort från mitt eget badrum. Fan, hela mattan rörde till sig, irriterat. Jag blev fan rädd. Men ingen djävla matta stör mig när jag ska göra nattbestyr. Så jag trampade flera gånger, hårdare. Det flyttade undan, vad det nu var, och jag fick stå stadigt igen, och avsluta tandborstningen.

Dagen efter skulle jag försöka städa bort gegget, men jag lyckades inte ens lyfta badrumsmattan. Den hade blivit stor och jäkligt bestämd. Vafan gör man.

I dagar utkämpade vi samma bråk, den ogillade att jag stod på den, jag fick lära den en läxa. Men till slut hände något jag inte hade sett komma. Den liksom sträckte ut en bit av sig själv. Som en amöba som fångar en annan encellig grej, nästan som en grön, geléaktig tentakel. Först stack den bara ut från under mattan, och jag trodde jag hade trampat för hårt så att den skvätte ut, men sedan rörde den sig. Och fanskapet, det piskade till mitt ben. Det small till på sidan av vaden. Först trodde jag att den bara slog till, men jag var så chockad att jag missade att det var mer än pisksnärtssveda jag kände. Jag satte mig på toalocket i chock, och kunde inte för mitt liv fatta vad som just hänt. Mattmonstrets arm försvann lika fort som det dök upp, och mattan såg lika fridfull ut som vanligt när jag inte försökte stå på den.

Men det var inte bara en pisksnärt. Fanskapet hade använt sin extremitet som en skorpion sin svans. Fast utan gadd. Det såg mer ut som ett sugmärke, men det hade tydligen lyckats penetrera huden, och skapa en infektion. Jag fick snart frossa, feber och ett starkt illamående. Fick fan ringa akuten, och åkte ambulans. Jag vet inte varför, men jag sade inget om min badrumsmatta, och vad som bodde under den. Nu vet jag varför, men då fattade jag inte.

Läkarna gav mig en massa antibiotika, och ville envist veta varifrån jag fick infektionen. Det var tydligen något de tyckte var konstigt, något gift eller så de inte kände igen. De undrade om jag fått liggsår och somnat på mögelost. Heh. Fan hur sunkig tror de jag är.

Det tog nästan en vecka innan jag fick åka hem. Jag mådde fortfarande inte toppen, men det värsta hade lagt sig, och jag hade ingen lust att ligga kvar och vara deras provdocka för en massa experiment. De fick förbli förvirrade och okunniga, för allt jag brydde mig.

Men jag hade lärt mig något. Man ska inte mucka med den hund som kan bitas, hade farsan lärt mig. Och jag är inte dum nog att göra samma misstag flera gånger. Nu skulle det bli förändring!

Och förändring blev det. Fanskapet får bo under min badrumsmatta om den vill. Jag försöker att inte trampa på den, inte helt lätt när man ska in i duschen eller borsta tänderna, men va fan, bättre än att bli infekterad igen, eller vad tusan fanskapet kan hitta på.

Okey, jag vet. Jag borde sagt något, jag borde meddelat att jag har något slags mögelmonster i badrummet, men ärligt talat hade jag vant mig vid sällskapet. Jag vet inte vad den lever av, kanske dammråttorna, kanske mina flagnande hudceller, och vem vet, en dag kanske den inte nöjer sig med det. Men, fan, den är ändå ett slags sällskap. Det kanske bor ett monster i mitt badrum, men jag är i alla fall inte ensam.