Gräset igen, jag går på två,
har sprungit hela dagen
Höjderna gäckar i fjärran,
här är det plant, ligga tätt.

Farorna lurar men vi är fler,
grårygg vilar längst in
Det blir de unga som slåss,
de faller och blöder

De födda får sova tyst
när näven hotar och drämmer
Mödrarna vilar förskräckt
men fräser och ofta skrämmer

Än är det inte dags,
än vill hon inte rygga och skreva
Smeker varandra i smyg
för att orka att leva

Hennes och hennes är såret där fram,
det som glänser fuktigt
Hans och hans är hålet på ryggen,
det som är nedom svansen.

Svanken är detta berg vi bestiger
Växten som morot stram
smakar gott när hon löper
slutligen slaknar och niger

Som om vi visste att detta
är viktigt och skönt
En motsats för honom
och henne som par

Han väljer och vrakar
bland kött, är inte lönt
Att tveka, men det är hon
som bestämmer

Lånta fjädrar är inget som klär,
hjältar vill vara bara
Strutsplym har ingen färgat än
och burit rosa, alls inte vass

Vältalig är han vorden ej,
fäktas och slåss utan klinga men
I döden glatt han träder in för att
rädda fjädern i sin hatt

Så flyttar tiden in
när framtid med dåtiden blandas
Arvet vi får till skänks utan slit,
växer i smärta och bristning

Vi lär oss vänta blitt
blod och slem kommer med vatten
att slicka och suga, inget vill vara beklämt,
ta i, tryck ut, sen kom och flämta