De hade träffats av en slump vid middagstid på trappan till S:t Pauls katedralen några dagar efter den stora modevisningen, inte senare än att de inte hade glömt varandra. Det var en dag i september. Jack Dawn hade just kommit runt hörnet vid ett av de få hus som stått oförstörda kvar i närheten av katedralen och det var tur att han hade fått syn på henne först. Annars hade hon säkert lagt märke till att han inte var synskadad eller blind. Det hade varit onödigt. Hon satt där på trappan och läste i en bok till synes omedveten om världen omkring henne. Det var varmt och höstens solstrålar kastade skuggor över hennes ansikte.

Han backade försiktigt runt hörnet igen och plockade fram sina mörka glasögon. Sedan gick han något trevande förbi trappan och tog några steg upp mot kyrkan. Plötsligt råkade han snava och tappade sin portfölj. Då tittade hon upp från sin bok, såg honom famla efter portföljen och kände genast igen honom. Hon ropade glatt och sprang upp för att hjälpa honom. Hon hälsade och sade sitt namn och hon tackade för hans coola spel i pianobaren. Ja, hon brukade också vara på Ritz ibland. Hon talade inte om att hon var en av modellerna och hon kände att hon inte behövde säga vem hon egentligen var. Det var skönt att inte bli uttittad jämt. Ibland var hon trött på att bli granskad och behandlad som om alla ägde henne, tänkte hon.
De stod sedan på kyrktrappan och pratade med varandra. Han hade också sagt sitt namn och berättat att han arbetade i pianobaren bara högst tillfälligt. Det tyckte hon var synd, för hon ville komma och lyssna på hans musik igen när hon fick tid.  Han frågade om vilken musik hon tyckte om och han fick veta det; och hon frågade vad han skulle i kyrkan att göra. Han svarade att han hade hört om att det såldes biljetter till en orgelkonsert av Händel här. Han hade kommit hit för att köpa en biljett. Konserten skulle spelas på hans lediga dag och det var sant. Ibland hade han tur. Det var faktiskt just därför han hade kommit förbi.

Han frågade henne vad hon gjorde där och fick veta att hon kommit för att lägga en blomma vid Johns grav. Er fästman?, frågade Jack och hon skrattade förtjust. Nej, inte min fästman, det har jag ingen. Nej, men John Donne ligger ju begravd här i kyrkan, svarade hon.

-Ah, honom känner jag till, sa Jack, och fortsatte:

Go and catch a fallling star, get with child a Mandrake root…

-Ja just han, svarade hon full av skratt och fyllde i: Tell me where all past years are,
or who cleft the devil ´s foot. Teach me to hear mermaids singing, or to keep off
Envys´s stinging, and find, what wind, serves to advance an honest mind...

Och sedan fortsatte hon av bara farten lycklig att kunna prata med en man som kunde stå ut med hennes barnsliga svärmeri för ord och inte gjorde narr av henne. Hon var lycklig ända till hon började närma sig slutet. Då sänkte hon rösten och viskade ohörbart…

-Men den slutar ju lite konstigt, sa Jack försynt till slut när hennes röst tystnat för att hon inte ville säga de sista orden…Och han sa de sista orden mycket tyst i hennes öra:
Yet she will be, false ´ere I come, to two or three.
-Nej, sa hon häftigt, jag skulle aldrig kunna svika den man jag älskar. Hon sa det häftigt och upprört för det var först i detta ögonblick hon egentligen insett vad dikten verkligen handlade om. Hennes Donne kan inte ha menat det han skrivit på slutet, tänkte hon och denne blinde Jack Dawn kunde säkert heller inte ta det på allvar. Eller kunde han?

Hon vände sitt ansikte mot honom och ville fråga om han lärt sig dikten utantill bara för att en kvinna bedragit honom, eller för att han själv bedragit sin kvinna och hade sedan slutat att älska och bara blivit bitter. Var han en bitter man som bedragit kvinnor? Hon ville fråga det och kanske ville hon ställa honom till svars för sin ensamhet och kanske också slå honom i ansiktet. Var kom den tanken ifrån, tänkte hon förskräckt...

Plötsligt var hon mycket arg och ville slå till honom. Hade han inte varit fräck och tagit något härligt och kärt ifrån henne? Ja, fräck var han! Hon spände överkroppen och tog ett steg mot honom och ville nästan knuffa omkull honom. Han fångade upp henne och när hon sett upp mot hans mörka glasögon och sett sin spegelbild i dem, hade hon plötsligt kommit alldeles för nära: hennes näsa nuddade vid hans. I det ögonblicket hände det som de sedan inte kunnat förklara för varandra med annat än att det var den där dikten som gjort dem så upprörda. Kanske var de också alltför stolta för att vägra underordna sig den lämpliga konventionens hämningar. De kysste varandra.

De kysste varandra och de gjorde det utan förbehåll. De stod så nära varandra nästan i en evighet och sedan kysste de varandra en gång till utan att ha en tanke i huvudet. Där stod de på trappan och sedan, efteråt, såg de ut över ruinerna utanför kyrkan och hon visste plötsligt att denna tomhet inte var annat än ren befrielse. Krampen i magen hade släppt. Hon var inte längre frusen. Det var uppenbart, det frusna var borta! Plötsligt visste hon också att hon från denna dag skulle bli hans ögon och hon skulle för alltid hjälpa honom att se världen på nytt. Hon hade tagit för givet att han hade mist synen i kriget. Nu skulle han få höra henne berätta om sitt liv, hon skulle berätta allt och han skulle lyssna! Och hon började prata på som om något mycket allvarligt hänt henne just här.

Hon var en annan! Imorse när hon vaknat hade hon haft föraningar om att något
annorlunda skulle hända henne snart. Hon hade känt på sig att något skulle inträffa som kunde ta henne härifrån och få henne att slippa alla obetydliga främlingar som trängde sig på henne på dessa meningslösa mottagningar. Alltid dessa män som ville hålla hennes hand och efter dansen fortsätta hålla i den som om hon gett den i pant.
 
Emma hade imorse vaknat med huvudvärk och känt sig ledsen. Hon hade åter frusit. Hon hade hela den senaste veckan längtat efter någon som hon kunnat anförtro sig åt eller bara vilat hos en stund och inte behövt vara elak mot och säga en massa strunt till. Hon hade ju längtat efter pappa, men pappa var hemma i Sverige och han ville ha henne kvar i London för att studera, arbeta och vara duktig. Och det var svårt ibland. Därför hade hon gått till katedralen. John Donne hade varit hennes andra pappa när hon läste i Cambridge och egentligen inte bara han. Hon hade skapat sig en egen idealiserad mansgestalt av män som George Herbert, Andrew Marvell, och Henry Vaughn. Hon var omåttligt romantisk och känslomässigt ännu något omogen. Ingen man hade ännu fått röra henne.

Och nu var hon en annan. Hon gick vid hans sida förvånad över den lätthet med vilken han rörde sig bredvid henne framåt i folkmassan. Sedan lade hon märke till att han med sin vänstra hand diskret tecknat mot mötande om att han inte kunde se. Då vek de undan och han kunde gå fram obehindrat med henne vid sin sida. Hon beundrade hans elegans och hans självsäkra gång och hon hade nu plötsligt svårt att se honom som handikappad. Hans blindhet fanns där och ändå inte, och hon ville den så mycket för att inte känna sig utestängd, Hon skulle ju bli hans ögon! Hans blindhet var mycket viktig! Blindheten måste finnas, det visste hon. Men den skrämde henne också på ett annat, ganska fånigt sätt: Hon föreställde sig att hans hörsel hade blivit uppövad till det yttersta. Hon var rädd att han skulle höra hur hon darrade på rösten och hur spänd hon var. Kanske skulle han ändå förstå och inte finna det frånstötande?Han höll hennes hand där de gick. Hon började berätta om allt hon sett på Ritz i samband med modevisningen där och vem hon hade dansat med på balen efteråt dit bara hon och en flicka till från modevisningen blivit inbjuden. Hon talade på och visste inte om att Jack hade sett henne där och hade sett prins Fs stora intresse för henne på catwalken. Det var Jack som hade sett till att hon blivit inbjuden och det var han som hade rapporterat vidare om prinsens kontakt med flickan. Nu ville han höra vad hon hade att säga om saken. Flickan behövde ingen uppmuntran, hon pratade på trots att inget otillbörligt hade hänt, och hon påtalade att hon i framtiden ville slippa umgås med egyptiska prinsar på after work. Det var inte roligt!

Jack Dawn nickade och frågade om hon ville äta en bit mat med honom, det var dags för en sen lunch. De åt en bit mat tillsammans och hon lät honom betala. Hon visste att de nu var tillsammans och den självklarhet som han hade behandlat henne med tilltalade henne över allt annat i världen. Han brydde sig inte om hennes utseende, blind som han var, tänkte hon, och hon kunde höra ömheten och omsorgen i hans röst när han talade med henne. Han var en äkta gentleman, tyckte hon. Brittisk ut i fingerspetsarna, men ändå inte så fånig som de flesta gentlemän hon lärt känna på mottagningarna i Cambridge och i London. Han var sofistikerad och lågmäld, vältränad och fullkomligt säker på sig själv och på henne. Allt som är givet tar jag emot, Livet är långt och slutet får vänta när alla löften svurit sig fria

Han hade senare aldrig med ett ord kommenterat den spontana kyssen, som hade förändrat allt för henne och han behövde heller inte fråga om hon ville vara med honom för alltid. Hon kände på sig att han visste det. Hon tog hans hand och hon kände sig fullständigt trygg. Det skulle bli en underbar höst. Friheten är att vara kvinna!