Ack, rosor har använts i århundraden
för att bidra till konversationssammanhang.
De talar ett metalliskt språk som luktar gott
och böjer sina stjälkar till en konvex vas.

Vi väger in varandra i ritualen
med thé i vitt och delikat porslin,
skickligt spelandes med våra nyckelord
och signalerande alltmer till sensorn:
öppna alla nödregister!

-Var det en fråga eller komplimang?

Låt konversationen gå smidigt igen
genom att använda andra paradigm.
Rosorna har redan med den första hälsningen
en missstänkt mild grad av diglossi.

Nu gläder vitt mig inte i möblemang,
men i grupper av rosor i en lugn konversation
förtjänar de en komplimang om färg
i allt dess mottagande.

Erfarenheten av den karakteristiska tekniken
gör att artighetsdiskursen snart är etablerad
med strålande konkurrens - och svar.
Rosorna lyssnar på samma sätt,
vi känner snart igen förvissningen.

Det som har härjat fortsätter vilt att existera
i argument om förståelse och borttagande
för och av saker som vi ständigt missförstår.

Rosorna suckar och förändras hela tiden
i deras röda tankar om förgänglighet.
Därför måste vi ta tillfället i akt.