Det var temadag på mellanstadieskolan där jag jobbade. En del av barnen ville ge sig ut i skogen och jaga vilda kalkoner, andra ville sitta inne och pyssla. Min största dotter gav sig glatt ut i snön med sin pappa i släptåg som föräldraförstärkning. Lillflickan stannade inne i värmen. Det fanns gott om personal och frivilliga för såväl ute- som inneaktiviteterna, så jag passade på att göra mig ett ärende nedför backen, till högstadieskolan. Jag hade bara arbetat i kommunen några månader, och ännu inte hunnit träffa personalen på högstadiet.

Jag strosade genom den breda korridoren och kände efter att jag hade nyckelknippan i högra jackfickan. Den låg på sin plats, men där låg också några andra nycklar, platta och anonyma. Hur hade de hamnat där, och vilka lås kunde de tänkas passa i? Förbryllad stannade jag, höll upp en nyckel och studerade den. 

Då kom en två meter lång man ifatt mig med stora kliv. Han var klädd i svarta gabardinbyxor och svart skjorta, knäppt ända upp till hakan. Musklerna svällde och byxlinningen stramade. Han såg ut att väga tre gånger så mycket som jag.

- Du är ju hopplös, röt bjässen, tog mig i axeln och spände ögonen i mig.

Hans hår började gråna vid tinningarna. Mungiporna spelade i ett illvilligt leende.

- Här går du och sprätter nycklar omkring dig. Ingenting kan du hålla reda på! Och cigaretterna tappar du också, jag har nog sett att du röker! Är det ett ansvarsfullt lärarbeteende?

Mannen nöp mig i örat med sin järnhand.

- Du måste ha förväxlat mig med någon annan, försökte jag förklara. Jag slutade röka för flera år sedan.

Tvåmetersmannen släppte greppet om mitt öra och försvann in i den mörklagda aulan, förmodligen på väg till någon filmvisning eller studiedag. Jag var glad att slippa honom, men kände mig oerhört kränkt av hans provokation. Kanske kunde jag hitta någon ansvarig att rapportera händelsen till?

Lite längre fram i korridoren såg jag en rundad disk, som verkade fungera som någon slags reception. Bakom en glasruta till höger satt en man med allvarlig uppsyn. Framför disken stod en pappskärm med en skiss till ett träd. Jag kunde urskilja runor, uppklistrade torkade löv och något som troligen skulle föreställa en ekorre. Framför skärmen stod en man i yngre medelåldern med en pekpinne i handen. Bakom disken stod ytterligare en man med grålockigt hår och vildvuxet skägg. Han påminde lite om en gorilla. Det verkade som om all personal på den här skolan var av manligt kön. Hittills hade jag inte sett en enda kvinna.

- Hur går det med Yggdrasil? frågade pekpinnemannen. Som du säkert har hört vill vi att alla kommunens skolor medverkar i projektet. Vi integrerar historia, kultur, språk och biologi. 

- Jo vi har funderat på att börja lite senare i höst, ljög jag. Men nu var det något annat jag ville fråga om...

- Jag kan också hjälpa till, sade gorillan, tog ett skutt över disken och föste mig längre bort i korridoren. Jag berättade så sakligt jag kunde om konfrontationen med bjässen utanför aulan.

- Var han två meter lång sa du? Klädd i svart? Jag förstår.

Gorillan nickade förnumstigt. Först nu såg jag att han bar exakt samma klädsel som tvåmetaren, svart högknäppt skjorta och svarta byxor. Gorillan var av medellängd, men hans mage var större och rundare än bjässens. Han grep mig i axeln.

- Gjorde han så här?

- Jo, precis.

- Och sedan förhörde han dig om dina ovanor?

- Ja, man kan verkligen undra med vilken rätt. Vad ska man göra med såna människor?

- Räcker det? undrade gorillan. Eller var det mer?

Han grep mig i håret och drog så hårt att jag nästan lyfte från golvet. Hans gorillaansikte sprack upp i ett bestialiskt leende. Till slut släppte han taget.

Jag flydde vidare framåt i korridoren och tog täckning bland en grupp lärare som sysslade med frågesport. Eftersom jag var sen i starten gav mig domaren två minuters extra betänketid på slutet.