Jag vaknade igen, svettig och varm
en natt som en annan hud
staden flöt som vatten under bron, inget minne
och människor som du och jag agerade inte, utan vi tänkte
vi tänkte oss trötta, för att slippa bli ociviliserade
drömmarna blev svärd när det ryckte i sinnena
förryckta vingar som aldrig smälte

konturerna kring tankarna var språk
strömmen nedför i ett meningsfyllt slut
bildruta för bildruta
som följde en brandbombs rörelse
alltid här, alltid där
och det fanns skuggor i Skaraborg som var långa nog för att nå oss

i Rom levde de som vanligt, nerverna som exploderade på gatorna
av trycket inifrån från miljontals möten och de sade att en doft från ett liv aldrig kan lämna en plats, att ibland kom det fram okända som kände igen hur tiden kopplade samman ansikten
jag trodde på det

för marken var tunn som papper
när jag kunde sova igen.