Mina krossade kapillärer
i förorten långt ut på pendeltågslinjen
husen från folkhemmet, fyllda med proletärer
och skelett av brända bilar som ramar in misären.

Märken från dina händer som bränt
är betryggande, för det är bevis på att det faktiskt hänt
att någon vill ha mig än.

Jag hinner se det i din blick
så när du viskar hur mycket du saknat mig
är jag inte ens förvånad.
Men du vill allt och jag vill ingenting,
och den tiden vi lever på är lånad.

Nu har du flyttat från ettan i vår förort,
packat ur din gamla lägenhet.
Du hade flera ess att spela ut bland dina kort
och jag var bara en oangelägenhet.

Dina vänner skulle rygga tillbaka om dom såg oss,
för jag krossade dig den dagen jag slet mig loss.

Dom tycker att jag inte är bra för dig
och kanske är det sant
men vi båda dras tillbaka till det som är bekant.

Ska jag låta doften av mitt balsam
etsa sig fast i dina nya örngott
eller ska jag lämna dig ensam
för gott?

Du var verkligen mitt miljonprogram
en ack så kostsam investering
och även fast det inte var din intention
att skada mig
så sker en separering mellan tonårsflickan och jaget som träffade dig.

Jag satsade allt jag hade på dig sekunden som startskottet brann
och i slutändan var det ingen av oss som vann.