När jag vaknar ligger jag i soffan hemma i Sofielund. Nissan snusar vid mina fötter. Vilken tur att teleporten från Skabersjö funkade, pentagram runt medeltida fontäner är inte att leka med.

Inget av spökena som jag mötte på Skabersjö verkar ha följt med mig hem. Kanske hjälpte jag verkligen dem vidare till evigheten, bara genom att lyssna till deras historier, vilka ju alla utgjorde delar av Sofielunds mångskiftande historia?

Sillen, laxen, grönkålen och Janssonfrestelsen är nästan klara. Julstjärnan lyser och hyacinterna doftar. Snart kan vi fira vår stillsamma jul här i Malmö. Fast visst måste vi väl ändå skåla till Hej Tomtegubbar och sjunga alla julsånger vi kan halva natten, det gör vi ju varje år. Om jag har tur hinner jag göra kanske knäck också?

Jag sätter på min Spotify-jullista, ger Nissan mat och vattnar blommorna.

mina julstjärnor

glimmar i ögonvrån och

tandtroll i knäcken

amaryllisen

bland munter mossa och barr

en oskuldsfull knöl

Jag tar fram dammsugaren. Nissan rymmer i vanlig ordning ut på gården, och jag svär som alltid för mig själv över städbestyren:

Hur många demoner ryms det i en kvinnas hjärna va. Många. Det jobbiga är att dom går i cirklar, viker undan. När jag tänker nypa en dammtussdemon i örat förvandlar han sig genast till en ugnsdemon och far upp genom takfläkten i ett ylande. Jag köper rengöringsmedel och rengöringsmedel, men det verkar som om demonerna mest rengör sig själva, eller varandra. Spriten dricker de också upp, men fönstren förblir otvättade...

När jag har städat klart bestämmer jag att det får vara slutjobbat för idag, och kryper upp i soffan igen för att spela mitt favoritspel Criminal Case Supernatural Investigations på Cromebooken. Team Supernatural Hunters konstaterar i en av sina mordutredningar att Tomten faktist existerar i sinnevärlden. Den gode Santa är självklart oskyldig till mordet, men ertappas med att ha låtit sin ren, förklädd till varulv, skrämma besökare på vintersportortens julmarknad - i syfte att skrämma en vampyr på flykten. Incidenten föranleder en diskussion bland detektiverna om vilket som är värst: att vara vampyr eller varulv? Vampyrer måste dricka blod varje natt, men de kan välja ifall de vill döda offret eller inte. Varulvar behöver bara döda vid fullmåne, men när gryningen kommer minns de inte vad de gjort under de mörka timmarna.

Att spöken finns visste jag innan, men genom att börja forska i Sofielunds historia har jag fått vetskapen bekräftad. Att adeln sugit ut folket genom tiderna visste jag ju också, men på min historiska resa har jag lärt mig en del om deras knep: hur de hållit varandra om ryggen, ympat nya grenar på ättens utdöende, säkrat sin makt genom list, gifte och arv - och straffat misstänkta svikare. Likheten med vampyrer är slående. Jag har nyss läst om Anne Rice' s En vampyrs bekännelse och vikit ett hundöra på sidan 292. Vampyren Armand, konstnärlig ledare på Théâtre de Vampires i Paris, besvarar där vampyren Louis fråga om varför han och hans vampyrdotter inte är betrodda i huset: 

Att ni är förtegna. Att världens vampyrer är få och lever i ängslig konkurrens och rädsla för inbördes konflikter, och därför väljer sina adepter med yttersta försiktighet och noga ser till att de lär sig djup respekt för andra vampyrer. Det finns femton vampyrer här i huset och man bevakar svartsjukt sin position. Och svaga vampyrer är fruktade, det skulle jag kanske också säga. 

Hemma bra, hemma bäst, som det står på bussarna i Malmö. Här på Rolfsgatan finns varken adel eller vampyrer vad jag vet, bara ljus och hyacinter.

*** *** ***

Källor:

Pretty Simple: Criminal Case Supernatural Investigations

Anne Rice: En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire)