En höstens sista blomma,
du färgklick i det stilla tomma,
du tistel med din vassa kropp,
som vittnar om tidens förlopp.

Nu blir skyar mörka och dagar korta,
all grönska dör, vissnar och blir borta,
men du i tistelkropp mot tiden brottas
vägrar vika av när av regn och kyla blottas.

En höstens sista blomma,
du med kronblad ack så fromma,
du lilla lila liv som ännu står pall,
när världen blir isolerad och kall.

Må du leva så länge det finns hopp,
hoppas aldrig du mister din blomsterkropp,
kanske lever du längre än alla oss andra,
vi som blott lever för att varandra klandra.

En höstens sista blomma,
dig skall vi i natten ihågkomma,
när ljusa dagar känns fjärran än,
så finns du där i hjärtat vår vän.