Nu stod jag i fönstret på föräldrahemmet och såg ut över dalen. Området var ännu i huvudsak obebyggt, som på 60-talet när vi flyttade in. Bland träden tvärs över gatan såg jag en pappa leka med sina tre små barn. Var det mannen som jag reste till fyren med? Nej, den här karlen var längre, och klädd i mellanblå kläder. Barnen kände jag inte heller igen. Det var tre små flickor med klänningar och sidenrosetter. De såg ut att vara lika stora, fast de hade olika hårfärg. Flickorna cyklade trehjuling och klättrade i äppelträden.

På något märkligt vis var det ändå något bekant över sällskapet. Jag kunde inte låta bli att öppna fönstret på glänt och ropa, med mjuk röst:

- Pappa, pappa!

- Lyssna inte på henne, sa en av flickorna.

Jag ropade igen, lite högre, men ingen tog notis om mig. Då sprang jag nedför trappan, klev ut på gatan och steg in på den obebyggda tomten. Flickorna ignorerade mig fortfarande. Jag hann urskilja en trädkoja i ett av träden. Sedan kallade mannen på mig.

- Genrepet börjar nu. Kostymerna har inte kommit än, du får fixa något provisoriskt så länge. Något sexigt. Skynda på och glöm inte cykeln!

Jag slet av mig tröjan och tightsen, drog upp kjolen, virade en scarves runt BHn och drog ner mössan över ögonen. Man har väl varit med förr. Men vad var handlingen i detta skådespel? Hade jag några repliker?

Den röda cykeln stod bakom nästa träddunge. I cykelkorgen satt en liten tant som dirigerade mig förnöjt. Jag visste fortfarande inte vad min roll var, men jag följde efter den blåklädde mannen i riktning mot bortre delen av tomten och försökte le lagom sexigt. Publiken hade redan samlats. Jag tyckte mig känna igen några av ansiktena.