Säg mig vad du kan och vill,
så delar jag med mig av allt och lite till.

Går ut från min komfortzone och nekar skydd,
låter själens natur återgå från sin flydd.

Jag är rak och ståtlig som granens bark,
tål vintrar och somrar, ståendes stark.

Men vi alla har ett barn i själen som osäkert är,
på trygghetens känsla att göra sig besvär.

Dina grönblåa ögon tittar på mig i blyg,
och när jag inte tittar så glömmer du världen i smyg.

Djupet de har, har ingen grund
vi alla drömmer oss bort, även om så en liten stund.

Jag kan stå, skrika, lova och svära.
Men det finns ingenting som kommer ur mig,
som jag inte kan bära.