Det var en gång en gosse.
En vanlig sådan.
Född utan ärr.

Det var en gång en far.
En vanlig sådan.
Med spår av förnär.

Snipp snapp snut,
så började sagan utan ett riktigt slut.

Vid första sidan började möjligheterna.
På andra kapitlet såg man spår av glömska.
I mitten var mörkrets befäl var det utsuddade spåret,
blick. Kanske svart.

Jag vänder mig till Gud. Kanske lyssnar du när det behövs.
För någon sa att du lyssnar. En Moder teresa typ.

Men du glömde snabbt. Efter någon mening eller två. Stanna, ber jag dig.
Men tiden var förbi. Känslan var ändå knapp. Utan en riktig strid.

Får jag vara i ditt minne? Ett litet tag till.
Även om den högsta piedestalen har ryggen vänd, så är andra platsen dit jag vill.