Vill du låna mig ditt öra?
Säg mig, har du tid?
För jag vill inte störa...
dig så du tar illa vid.

Förstår dig om du tvekar
eller bara säger nej.
Ovisshet som ekar
är dock svårare för mig.

Jag brukar aldrig fråga
eller be om någonting.
Vill inte andra plåga
när allt kommer omkring.

Kan du tänka dig att lyssna
om så bara för en stund?
Hellre än att som nu, tystna
utan någon verklig grund.

Vill du låna mig ditt öra?
Ge en chans att talas vid?
Så kan du, snälla höra...?
Får jag sätta mig bredvid?