Regntunga skyar ger modlöshet,
bristen på ljus ställer till förtret.
Jag längtar till solens löfte om vår.
Att promenera i regn eller dis
är ingenting att längta till precis.
Nej, den kulna hösten är alltid svår.

Med detta i sinnet tänker jag om
och påminner mig om dagarna som
var fyllda med värme och solens ljus.
Jag vet ju att detta kommer åter,
och regntunga moln rent av förlåter,
förnimmer nästan sunnanvindens sus.

Så skapar jag en framtida chimär,
fast ett halvår det skiljer ungefär.
Den ger trots allt en stunds tillfällig tröst,
lättar dessutom på sinnelaget
och återskapar det nöjda jaget.
Jag hör inom mig en tröstande röst.