Ingenting vet vi om vad kärleken är, förrän den ryckt våra hjärtan isär och lämnat oss att nära nog förblöda. Eller tvingat oss att resignera och finna vår tröst i ett annat blödande hjärta. Ingenting vet vi om vilka vägar som är de rätta, förrän vi irrat i mörker, stapplat utefter stigen, fåfängt sökande efter kiselstenarna som aldrig fanns där.

Kärleken är sig själv och ändå sin egen motsats, flyktig är den och ändå beständig. Svor jag dig inte min kärlek då, den där vintern då blodet pulserade så hårt i mina ådror att de ville sprängas? Och lämnade jag dig inte sedan, då smärtan likt en gökunge förvisade alla vackra känslor ur boet?

Jag lämnade dig för att jag trodde på kärlekens förgänglighet. Jag lämnade dig för ingenting, för rädslan att älska dig mer än du orkade bära. Irrande i mörkret är det ännu dig jag söker. I alla människor jag möter ser jag fragment av dig, din blick, din mun; i deras ord hör jag dina ord.

Ingenting visste jag om vad kärleken var, förrän jag lämnat dig och saknat dig och förenat mitt hjärta med ett annat. Ett annat hjärta bredvid mitt.


2003