Att självtesta sig för covid invid vårdcentralen, kändes ungefär som att gå och rösta. Bara färre alternativ... och ganska säker på att få negativt resultat :-)

Efter ett bland flera steg av identifiering, sedan hämtat kuvert/plastfickan, blir man hänvisad till varsitt bås (som visade sig vara vintriga parkbänkar). Där vet bara ett anonymt system (samt på sin höjd en själv vet) vad man stoppar i provröret. Nu när ingen personal kan boka in en i värmen på vanligt labb (åtminstone inte i första taget).

Föregående aftons huvudbry kring hur man ska förhålla sig till omgivningen [låta bli att ventilera potentiellt infekterade ämnen - även om munkaveln sköter sånt automatiskt] övergår i "Jaha, gick allt så snabbt?! Var det inte mer än såhär?!".

Farhågor hur man skall lyckas överföra de tveksamma spår man bär djupt inom sig (ej blott på tungan) till en simpel valsedel /topspinne... Sedan smått överraskad när varken ens reflexer kräktes, ens näsa inte var större, eller ens tangentbord aldrig fick strul med uppgiftsinmatning och komma ihåg koden (jag som vägrar ha mobilt bank-id, ägnade dagen innan åt att försöka klargöra bilden av hur processen skulle lyckas på plats).

En smula sjukt tycks mig att alla slängde sina salivmuggar i gemensam papperskorg, som dessutom stod placerad precis vid uthämtningen/inlämningen av de personliga påsarna (som snart ska vara på väg över tyska gränsen). Är man inte covid redan, så kanske man lättare blir det genom att testa sig..?

Nåväl, den tappra lilla sköterskeskaran kan ju knappast hinna optimera allt. Skönt promenera längs sina gamla skolor på vägen dit/hem, bitvis totalt folktomt.... som om tidig torsdag i januaris sista suck vore en ödesdiger söndagsmorgon i september.