Hon mindes inte när han hade sagt det, bara att han visat med händerna i luften hur han menade, och han hade skrattat. De hade skrattat mycket tillsammans, hon och Danne. Kanske hade de dansat den gången, kanske hade de där rörelserna varit ett komplement till några fåniga danssteg de fångat upp ur musiken.

Fragment lösgjordes ur hennes minne ibland, som nu när hon såg den där löjliga filmen och repliken dök upp. Wax on wax off… Annars mindes hon inte mycket av Danne, eller rättare sagt, hon ville inte minnas honom. Varför ska man minnas det som varit bra och inte längre fanns kvar? Bättre att stänga den dörren och gå vidare. Att hitta nya dörrar och kliva in i andra rum.

Hon ville det så gärna fast hon klarade inte av det. Hon hade verkligen försökt men det gick inte. För hur tillbommat det än var om det där rummet inne i henne, rummet där Danne fanns kvar, lyckades det alltid slinka ut nån liten ljusglimt under dörrspringan, och visa henne på att allt annat var mörker. Allt som dolde sig bakom nya spännande dörrar förlorade sin lockelse när minnet av Danne poppade upp.

Stinget av saknad slog sönder hennes koncentration och hon reste sig ur soffan.
- Skitfilm, muttrade hon när hon stängde av TV:n. Den skulle hon aldrig se igen. Som om nu det skulle göra någon skillnad.

2001