Han hade glömt sina byxor hos henne och hon hade låtit dem hänga kvar över stolskarmen. Låtit dem hänga där för att då och då kunna dra in deras doft i näsan, som om han på något sätt var närmare henne då. Hans byxor. Hans doft. Hans minne.

Senare när han hade talat om för henne att han alls inte brydde sig om byxorna – och hon förstod fastän hon inte ville förstå – att det var henne han inte längre brydde sig om; då hade hon burit in byxorna i sin tvättstuga. Där fick de sedan ligga; hopskrynklade ovanpå torktumlaren. Hans byxor. Hans doft. Hans minne.

Hon rörde sällan vid hans byxor; lät dem bara ligga kvar där till tröst eller till plåga. Inte ens det visste hon längre. I höger byxficka låg kvar en snusdosa, den var tom, och hon tänkte att också hennes hjärta var så. Att hennes hjärta var alldeles tomt. Hon förstod att för att kunna fylla det med någonting igen måste hon öppna sitt hjärta. Men hon visste inte hur.

2001