Genom mina rosors

snåriga taggridåer

låter du ditt svärd

falla skarpt

det klingar när metall möter sten

bortanför rosenranka 

Klirret av dina inbrottsförsök

väcker mig klarare än din eventuella kyss,

om inte solens hetta

mot  nyavskuggade fönster

gör det först.

Måste du skövla skönhet

för att komma till min bädd? 

Vad gör du då med min

hundraåriga förundran?

Viftar undan den som

spindelvävens miasmer?

Jag tror jag sover lite till

och väntar på ett annat svar 

än det din klinga ger min mur

och mina rosor.