Plötsligt stod vi där mitt emot varandra.
Snökristallerna föll som ett glittrande regn ner över ditt ansikte,
de landade efterhand på marken och absorberades i den kalla snön.

Ur snön växte en känsla upp. En varm känsla som infiltrerade oss båda. Omärkligt, osynligt svepte den sin osynliga hand genom oss. Vi förstelnades utan att vi förstod varför.

Där stod vi, tillfälligheter hade lett oss dit, hastiga blickar möttes och undveks. Kunde inget annat. Laddade korta sekunder, sakta, sakta, djupt in i våra medvetanden.

Någonting vibrerar, rör vid mitt innersta. Inget jag räknat med, bara blev så. En kort stund av mitt liv. Något jag aldrig glömmer. Dessa långa sekunder, förevigt inristade i min själs bark.

Jag vet lika säkert att du vet. Men får aldrig veta. Dessa sekunder i livet.