Vågorna rör mina lår mjukt och jag tar sakta ett steg innan jag blir uppslukad av kyla.

En dragningskraft lockar mig ner till botten och när jag kommer upp känns vinden inte lika hård, inte lika kall.

Hela världen speglas i vattnet, jag ser mig själv. Gåshud dras längs mina ryggkotor men jag stannar inte upp.

Jag dyker ner till mörkret och låter varje vattendroppe fylla mina lungor.

Frid. Den finns bredvid mig här på botten. Ett lugn, en stillsamhet. Ingen som ropar mitt namn.

Jag känner värmen igen. Tiden som rubbas. Jag känner vågorna mjukt mot mitt ansikte och jag känner vibrationerna förflytta sig genom min kropp.

Jag hör mitt namn. Känner hur något drar upp mig till den hårda ytan. Där min spegelbild inte längre finns.