skrev som hon älskade 

febrilt och finstämt 

lika ödesmättat tungt likt kvalen 

hos den empatitörstande 

Tänk att vi fick tre år. Tio tår. Hud som 

spänner runt liv så olika i känslan

Hon tränar på så mycket 

tränade så intensivt för att se en mening 

med vårt möte 

Intensiteten ligger kvävd 

och friheten så nära 

Gudarna loskar i olika riktningar och 

om jag håller blicken fast och stilla 

ser jag den rätta gudens ljus i minnet 

av vår egendomligt starka kärlek 

han skriker inte håller tag i mig just 

när repen glider greppet släpper 

när galenskapen i mig inte orkar hålla 

dessa två skilda starka känslor för er två 

alltid ni två. Guden föser mig in i tacksamheten 

förser mig med tio års kunskaper och ger mig

på allvar den förskräckliga insikten någon 

sekund innan det brister, du ramlar och jag 

måste glömma allt om kärnan inom mig 

guden stoppar dig i raseriets ögonblick 

i stegen fram fram mot segerns hämndens 

vyer. 

guden vet redan allt om gränsen för vår 

potential vet redan att den viktigaste 

striden var den mellan dig och mig 

Guden ser med sorg på min skuld 

med trötthet på ditt panikletande

efter borgerlighetens plagiat 

den här vita boken dryper av en kärlek 

ingen av oss någonsin kan glömma 

inget någonsin på allvar kan härma 

och trots det ropar hon till bäckarna träden 

om nåd om hoppet om att kanske kanske 

finns det något viktigare större 

döper det till friheten och kampen men 

vet när litenhetens lampa lyser 

vet i själva verket hur det gnisslar vänder 

sig vet hur tvivlen rasar över forsar 

hur en fågels läte parar sig med känslan 

av en vår som alltid kommer enbart vara vi