Jag ler större än du någonsin sett, så stort att min käke stelnar.

Jag skrattar åt allt du säger, så mycket att det börjar sakna mening.

Du tittar på mig så fint att jag stänger min jacka så hårt att mina händer begravs i min hud.

Du ber att få hålla min hand och det är så bekvämt att jag skakar i hela kroppen och min röst blir svag.

Du följer efter mig och jag blir så smickrad att jag börjar springa samtidigt som du skriker fel namn.

Du var så genuin att jag skrek så fort jag kom innanför mina väggar.

För vem är jag till att säga nej?