Vanmakten är svår att hantera,
den yttrar sig på olika sätt.
Ett trilskande barn, eller flera,
föräldrars kval, med vädjan om vett.

Att möta en björn på sin vandring
när man njuter av fjällvärldens prakt.
Skräckfylld, oförmögen till handling,
paralyserad bokstavligt sagt.

Eller att gå ner sig på isen,
bli liggande nedkyld, desperat.
Förbanna den dumma malisen,
riskera att dö som resultat.

Att bli smittad av dödligt virus
och förstå att livslågan flackar.
Förgäves sökande stimulus
medan döden på dörren knackar.

Nej, situationer som dessa
ska man väl förhoppningsvis slippa.
Låter man till trångmål sig pressa
hoppas man kunna vanmakt skippa.

När situationen är fatal
hänvisas man till ödets nycker.
Ofta har man inte något val
även om man säkert misstycker.