Livet. Som om det beskrivs väl. 
Växer. 

Kärleken. Den motbjudande törstande 

den allt igenom viktiga. 

behov som balanserar på ett blad i blåsten 

Idag insåg hon att hon hade skrivit på allvar en 

gång. Att skriften hade fångat. Idag räknar hon 

enbart sina pengar. Prövar gardiner i linne mått

beställda med baksida av mörkläggande tyg mot 

kostnaden av fikonträdet. 

Hon hade skrivit om sitt yrke hela tiden. Texterna 

om anknytning hade egentligen handlat om de 

brister primärvården och arbetsplatser för psykisk 

ohälsa har. Ingen att tala med på allvar. Den inre

dialogen prövades på er. Ni andra. Att ni kände 

något bidrog. 

Hon hade sagt i text att hon inte varit intresserad av 

män rent generellt. En lögn förstås. Hon hade enbart 

tappat tron på dess läkande förmåga. Trådarna 

brustit och åren i ensamhet gav något. En erfarenhet 

av lugn. Bida sig.

kärleken är förstås allt. Det är i skuggan av den jag dansar 

lider prövar mina sånger. 

Han är inte längre allt. Ur den betydelsen växer den ut och 

behoven klistrar sig inte fast av rädsla för att ramla. 

jag ser en kvinna. Yngre. Jordens mull och fingrarna som 

speglas under grenverk en iris ivrigt sökandes 

plagiat efter plagiat med och utan ring 

älskar mig som jag dig formar sig 

men dess materia densamma 

det har varit något läkande att besöka stugan mitt i skogen 

om och om igen 

något finns i dessa väggar och det är som om jag slipper 

skrapa