En förlupen ängel är du Johannes som kommer och stör oss och med gäckande röst talar om att du just nu förrått oss och därefter övergiver du oss. Vi som just skapat ett körverk till min herre. Din gäckande röst har till och med använt våra inre att beskriva gårdagen ur din synpunkt. Även gatans kvällsljus samverkar med dig och skapar finmaskiga nät, vars fångster ständigt omvandlar våra jag. Just nu är vi klädda i mantlar. Men du har samma herre som jag och han har begärt att du skall ångra dig men resultatet har sannerligen inte blivit som gudomen tänkt sig. Du har dessutom haft fräckheten att använda änglarnas bakgrund för dina ångervisor. Men allt ont för också något gott med sig. Du har gett mig en sol som faktiskt ger en effekt på scen ty den tänjer gränserna i synvidden mellan solen och havet som redan gjort sig hemmastadda i kulisserna. Nu försöker jag förena alla våra stämmor till något gemensamt. Nu får jag låta orden ligga i träda till dess jag skaffat mig tillräckligt mod för att åter kunna öppna min skapelse med den auktoritet det kräver. Men för att skapa ett scenverk måste jag samtidigt släppa loss mina vindar från stormens nästen och ställa mig och dirigera alltsammans i den kaotiska verkligheten. Och för det krävs magiskt vatten som kommer från min barndoms själ för att kunna spegla den siarkonst som behövs för att skapa ett manus. I detta skildras alla mina brott som uppkommer under skrivandet för den ende som vill hjälpa mig är satan. Kanske en morgon blir min själ ren och jag kan åter sjunga med brusande mun till dig min eviga gudom.