Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Röd variant

Det var på den tiden då folk hade slutat att kalla mig Nattmannen beroende på hur jag disponerade min vakna tid. Numera befinner jag mig oftast i en tunnel mellan två världar medan bilarna rusade förbi ovanför. Jag var på väg till den plats där man kunde sitta ned och sluta ögonen och bli helt oberoende av omgivningen utanför.
Natten kommer således också punktligt och likaså föreställningen om min färdvagn allt speglat i strålkastarnas silverljus och halvt dolt av ett dimmoln av bilarnas avgaser. Med lite fantasi kan man inbilla sig att vagnen var en del av en protoplasmasfär för att senare flyta ut som en skugga över nejden.
Den som tycks ha riggat nästa förbirusande scen från mitt inre måste betraktas närmast som ett geni. Den kraftfulla röst som nu skär genom töcknet är utrustad med två förebilder varav en som tycks ha fötts just nu och som går i klinch med en erfaren. De skär båda genom töcknet och guidar mig genom min nya värld.
Slutligen har de tydligen kommit överens om en berättare, vars råa, gutturala klang har den egenheten, att den förstärker den laddade atmosfären och fyller den med kompakt komplex dramatik. Någon motsvarande har jag aldrig hört någonstans varken förr eller senare. Första repliken blir särskilt suggestiv eftersom den måste ha skapats i en värld bestående av lika delar ljus och mörker och man förväntar sig att få en lång föreläsning.
Man kan konstatera, att sådana anleten, som nu kom att framträda egentligen är förstorade masker komna från en helt annan värld. De har numera blivit alltmer vanligt gods att bearbeta, trots att de tidigare var sällsynta. Det beror i sin tur på att allt omkring oss redan har förfallit och liknar mest en del av ett slagfält om det ens påminner om något.
Alla som på något sätt deltar i berättelsen tillhör en speciell grupp. I fortsättningen är det egentligen deras historia vi berättar. Det vilar en sällsynt magi över denna verklighet, sedan vi överlämnat åt mörkret att kärnslå vår värld. Men för att utformningen av rå-intrigen så att en ny värld ska bli till, är det enbart natten, som har en sådan förmåga. Och den svarar på ens oroliga tilltal endast vid rätt frågor.
Åter väger myten av skymningen ty så blir skapelser till.
Nötta av sin eviga färd genom tiden fullföljer scenariobläddaren sitt värv att bläddra sig till ett nytt tidsrum och vid nästa ögonblick tycks jag hamnat i min barndom. Rösten inifrån rummet ropar enträget på mig med mitt gamla namn. Men innan jag hinner reagera kommer en person i ilfart och drar mig åt sidan. Men det är något märkvärdigt med greppet. Det verkar som om händerna kom inifrån dörren som tycks vara helt sluten.
– Gå inte dit. Jag har också hört honom.
Eftersom jag inte går in börjar vinden öka och då förstår jag att ondskan också skall till att eskalera, eftersom det är bara denna vind, som kan åstadkomma detta.
Jag befinner mig ned andra ord utanför de tidigare så goda zonerna.
Hur jag kom in här vet jag inte för jag borde ha hamnat i en zon där allt bör gå i sin lugna rytm. Så kommer en förfärande tanke. Det kan vara ett efterspel som jag upplevde med mannen som kom i ilfart. Tänk om jag inte överlevde…
… och, säger guiden, ser ni på porträttet utav fursten, hans far, att mungiporna spricker upp i ett ondskefullt leende…





Prosa (Kortnovell) av L B Andersson VIP
Läst 22 gånger
Publicerad 2024-03-30 09:47



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

L B Andersson VIP