Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Vid en skogspromenad fick jag denna förvissning


Livstörst

Varat smärtar av glädje,
när jag omfamnar himlens blåa djup

Varje blinkning från livsgnistan
Skriker \"Lev!\"

Jag - en tjärsticka
Som brunnit ned en bit,
längs skaftet

Med gråa kol som sprids,
och skrattar i vinden

Luftens klarhet luktar höst
Men är ändå en vindil,
från evigheten

Dit går jag
Med elden


Fri vers av Fredrik Stillesjö
Läst 300 gånger
Publicerad 2006-07-23 11:38



Bookmark and Share

  Bengt H VIP
Hösten är verkligen en magisk årstid.

Jag skriver om den här dikten för att jag nu, ett år senare, filar på en liknande dikt. Det var lustigt att se att jag använder liknande ord som du, \"glädje och smärta\", \"livstörst\" och \"evighet\". Vi får se hur den blir.

Jag tycker mycket om dikten, men skulle vilja passa på att ge lite negativ kritik. Då på raderna:
\"Med gråa kol som sprids,
och skrattar i vinden\"
Det är möjligt att du följer din känsla här och att det är helt rätt för dig, men jag känner att du gör en lite väl snabb positiv vändning. Det blir lite överoptimistiskt alltså. Min tanke är att om du gjorde omsvängningen långsammare, kunde läsaren också följa med på den. Det låter petigt, men så känner jag när jag läser den.
2007-07-30

  Flickan*i*L*för*Lycka*
Vackert:)
2006-07-29

  karenina VIP
dessa rader är en fin förvissning att bära med sig i dagen. att fortsätta framåt längs livets stig, känna livsglädjen trots att man bränt sig.
2006-07-25

    Bodil Sandberg
En Mycket mycket vacker dikt!Ja när man tar sig en skogspromenad vet man aldrig vad man bär med sig hem i sitt hjärta...
2006-07-23
  > Nästa text
< Föregående

Fredrik Stillesjö
Fredrik Stillesjö