Det här är skrivet till min våldtäktsman
en gång i tiden kände vi varann
ett öga för ett öga
och en tand för en tand.

Att göra en anmälan fanns aldrig ens på kartan
som låg utlagd bland sedlarna på bordet
hans farsa var polischef och jag är rättslös
nu skriver jag min autograf i hans blodceller
och han ligger på golvet medvetslös
som jag när jag låg på bäddsoffan utan lakan
obduktionsprotokollet kommer säga att
snitten var märkligt raka
konstaterandes att han dog samtidigt som han fick känna hur hans egna blod smakar
men jag och mina systrar är smarta
vi har detaljplanerat mordet
äntligen är det vi som har ordet,
det är dags att sona all orätt.

Jag ser honom på avstånd där han travar i sin smutsblå bomber
snart kommer allt som finns kvar av socialtjänstens lägenheter i Stadshagen
vara skyttegravar och katakomber
och jag bryr mig inte om lagen,
för Gud har min rygg
jag agerar när snuten är upptagna med att klaga över mygg
blodet koagulerar på linoleumgolvet och jag känner verkligen
jag hjälper till att göra den här staden lite mera trygg, egentligen
han är så lång och så mycket större än mig
men jag är fylld av den gudomliga kraften
sex liter blod har målat om rummet i rött
samma nyans som rödvinet i karaffen
rummet luktar kvalmigt sött
vår våldtäktsman har äntligen dött.