Vid kanske ett enda tillfälle i livet råkar det slumpa sig så, att två synnerligen aparta men ändå anmärkningsvärt negativt laddade tankekomplex råkar sammanfalla i ens medvetande och då händer något paradoxalt men samtidigt något fullkomligt underbart. Man får en självömkan som bär. Den ena tråden till denna fantastiska skapelse är ett förebrående brev från en läsare från den yngre generationen, som råkar ha läst en av våra opublicerade essäer om det misslyckade projektet om Lourd – men de går trots allt att få tag på- och ställer en massa provocerande frågor. Den andra tråden behåller jag för mig själv bara därför att den är så speciell att enbart jag kan gå i gång på den.
Ja då man sitter här och tänker på historien om Lourd, är man faktiskt ganska tacksam för hur mycket mänsklig dårskap den innehåller, även om vi bara kom att vara så att säga andligt närvarande i berättelsens händelseförlopp och därmed enbart i rollerna som berättelsens katalysatorer. Historien har däremot nästan allt man kan begära av mänskliga svagheter men är även baserad på fantasy. För att göra översikten komplett innehåller berättelsen som varje god historia intriger, förräderi, svek, som gav upphov till legender om var och en av oss, eftersom vi drogs med i spelet och det låter ju trevligt värre. Det enda de medverkande aldrig kunde ta sig tid att ta reda på var vem Lourd egentligen var. Möjligen var de alltför upptagna av vad han inte kunde ha varit.

Därmed får jag som en extra belöning för min roll i denna melodram befinna mig i ett tillstånd som får mig att se en mörkt blå ellips tona fram på himlen och påminnas om historien då de självuppoffrande människorna räddar månen från åskguden genom att de gömmer den i nattdrottningens mörkblå klänning och sänder ut den just i rätt ögonblick så att den kan återta sin gamla position ut i rymden.

Jag behöver egentligen knappast redogöra för hur tillintetgjorda vi blev när en blänkare om våra försök att ge Lourd en språkdräkt och dramatikaliska iscensättning kom att publiceras i denna tidning till och med under en av de pseudonymer som rätteligen borde tillkomma mig. Då det gäller en kritisk granskning vet man inte var man skulle börja med en pastischartikel som är under all kritik men jag antar att jag måste försöka. Först och främst gäller det vårt uttrycksfulla språk, som jag absolut inte kan tillerkänna mig att ha utvecklat utan snarare tillkommer mina medarbetare och detta språk har enbart bevarats i några bisarra drag i denna artikel…

Någon förtjänst tillkommer dock insändaren. Ytligt sett hade väl vederbörande åtminstone försökt att tränga ned i den värld, där språk och form föds genom läsefrukter, olika rollspel, formexperiment och samarbeten över alla gränser vid utformningen av skilda versioner av samma text eller med andra ord vår vardagsmiljö, där våra arbetsmetoder på något vis kunde ha blottlagts på ett passande sätt. Men trots att det hade skrivits åtskilligt därom, framträder insändarens närmast hissnande ignorans, även när det gäller något så enkelt som dialogformen. Det är närmast obegripligt att inte tidningarna genomskådade detta på ett tidigt stadium, att ingen av oss kunde ha skrivit denna mediokra melodram. Det enda man kan påstå troligen kunde ha varit sant var slutklämmen: Vad blir det av en sådan individ egentligen? Men för dem som av någon anledning inte läst denna blänkare låter vi honom eller henne själv berätta…

När livet hade farit tillräckligt illa vid en finns det platser, dit varken tiden eller världen aldrig tycks komma. Ett stämmokök ser kanske inte ut så särskilt mycket ut för världen utifrån snarare som ett utav dessa sedvanliga pörten, som är en del av verkligheten på dessa platser, men här vill jag påstå erbjuds möjligheter, som aldrig inte funnits alla tillförne någon annan stans. Sedan å andra sidan är det värt att nämna att verkligheten ter sig på ett annat sätt när man väl kommer dit. Man brukar säga att stämmokök inte är ett ställe man besöker utan man är väl medveten om att man blir inviterad dit beroende på ens medvetande. I annat fall upplever man enbart tomma rum. Således är endast en utvald grupp med ett visst seende egentligen välkomna. Vaktposterna, som bildar en mur runt omgivningen ger oss föreskrifter via tankeöverföring hur vi skall komma in i de rum, som egentligen enbart är möblerade med människor av vårt eget slag och deras outsinliga möda att försöka skapa något nytt. Resten av omgivningen består av flytande kristaller av ett sådant slag, att de kan producera både bilder och ljud samt en uppkoppling, där tydligen de bästa av lektörer och lektriser är beredda att hjälpa en vidare. Plötsligen befinner man sig där som om denna konstlade verklighet växt upp ur jorden.

Alltnog då jag vistats där ungefär några dagar såg jag ett färdkort vid passage nummer 17 av inkomna historier, som retade min nyfikenhet, ty legitimationskortet var kort och kärnfullt. Där stod Lourd, fyrvaktaren.

Och en natt vaknade jag av att Vidkun en av mina stämmokamrater började ropa i raseri och förtvivlan. Det var sannerligen inget ovanligt beteende hos honom, särskilt då han tydligen plötsligt ställdes inför något han uppfattade som omöjligt och eftersom det alltid är lyhört i stämmoköket beroende på att akustiken var en del av ett oundgängligt möblemang vid högläsningar, kunde jag inte undgå att höra:

– Vem kan skildra en naturkraft inifrån, en som går rakt in i människors liv och skonar ingen…

På samma gång svarade motparten på ett sätt, som satte fart på alla mina hormoner samtidigt. Dessutom växlade den mellan ett manligt och kvinnligt tonfall oavbrutet.

– Jag trodde att stämmoköket Rosenkrantzen satte sin ära i att tillhandahålla gestaltare av yppersta klass, som bara ger berättelser en jättelik verklighet att spegla samtiden i, sade tydligen det, som var på väg att bli Lourd men som nu tog sig roll som fyrvaktaren. Nu lät han emellertid som en förförisk kvinna, medan Vidkun fick genomslag som en insiktsfull men plågad lärare.

– Vänta. så skall jag låta chefen från utvecklingsbanken ge dig en ny arbetsmiljö för ditt skript Då suckade historien inom fyrvaktaren djupt besviket och på den underström, som den skapade, visade den, att den aldrig kunde upphöra att fascinera, om man väl konfronterades med det öga mot öga.

– Det spelar ingen roll vem min gestaltare blir, sade Lourd och växlade röst till en manlig motsvarighet kanske för att få absolut auktoritet. Ingen av dessa oändligt många mellanhavanden har lyckats ge mig någon, som har tillnärmelsevis den förmåga att återge mig som jag vill bli skildrad.
Och därmed övergick den med en ny om möjligtvis ännu mer förförande röst till att ge löften om sig, som vida översteg vad en författare, som befann sig på stämmoköket, någonsin kunde förvänta sig. Och vi hade verkligen varit med om kriser och brutna löften. Jag glömmer aldrig Destimona - poemen, som tog nästan tjugo år att genomföra och det är frågan om vi lyckats ännu och naturligtvis har vi inte fått särskilt mycket betalt.

– Om du lovar att ordna det här åt mig, så kanske jag tillåter dig att få upphovsrätten till mig, säger den och jag kunde känna av att rösten kom närmare, för den skapade en intensiv nästan övernaturlig närvaro inom mig.

Vid det här laget hade jag knäppt på övervakningskameran och jag såg Lourd på ryggen, medan jag både kunde se och höra av hur Vidkun kämpade med sig själv. Men slutligen tog han sitt förnuft till fånga. Jag såg att han tog den främmande över axlarna och sa: Jag kommer att tala med chefen det första jag gör i morgon och jag kan försäkra dig att vi kommer att trumma ihop ett team, som är helt oslagbart, ty vad den ene inte klarar av, förmår de andra.

Det sista man då vill få sig till livs är en illa underbyggd fyllehistoria lösryckt ur sitt sammanhang men det var det, som vi konfronterades med på morgonen. Det var ett brev adresserat till Lourd, som någon satt ihop uppenbarligen så starkt påverkad av stundens allvar, att han skrivit ned sina tankar rakt av, varvid införståddhet var det minsta som krävdes för att man skulle förstå vad det hela handlade om. Vilka var personerna, som omnämndes och vem var han, som skrev och vilken relation hade han till Lourd var några av de centrala frågor man måste ställa sig, om man nu skulle kunna göra en återskapelse. Nå tids nog skulle man få reda på det, trodde vi, men dessa personer, som nämndes i brevet, stod inte att finna. Trots allt hade de lämnat en hel del kladdanteckningar och det var dessa notiser, som vi började penetrera tidigt på morgonen för att rekonstruera alla händelseförloppen.

Märkligt nog bakom brevet i själva materialet var det något helt annat, som väckte ens förvåning. Där arbetade våldsamma nästan ofattbara strömningar med absolut tonträff och scennärvaro, som höll på att bryta sig ut ur texten och skapade en sådan sfumato– atmosfär, att jag tog mig igenom den illa gestaltade brevet på ett ögonblick och därefter var till och med jag osäker på vad jag hade upplevt. Därför kan jag inte undanhålla någon dessa strömningseffekter av detta brev för mina kamrater, så att man kan förstå vilken utmaning vi ställdes inför samtidigt som jag med mina kladdanteckningar inom parentes talar om vad jag upplevde i varje minut för jag har aldrig känt av maken till närvaro och tonträff, som utspelade sig i ett detta nu. Plötsligen tycktes det som om en vindfurste i ett virvlande moln i form av två ögon, som tog över hela scenstrukturen och det var i dess långa skugga, som vi fick uppleva verkligheten. Den skiftade karaktär och storlek, och tycktes efter en tid som om de alltid varit närvarande i texten, som numera skummade av underströmmar och nedanför en medhjälpare, Senn, en sådan som Lourd säkert gärna skulle ha velat ha. Hela strukturen föreföll efter en kort tid växa över hela formatet och även om den inte var klädd i språkdräkt var den sådan, att man inte med bästa vilja i världen skulle vilja avstå från den. Personernas energier och händelsekedjorna, som omgav dem växte bokstavligen rakt upp ur jorden. Språkdräkten, som beklädde formatet, föreföll bara ha några toner men de gick rakt in i våra hjärtan och verkade i det närmaste oförstörbara.

Efteråt då jag läst igenom brevet och de material, som Lourd lämnade efter sig får jag märkliga efterspel hur det måste ha varit att leva med honom. En person under pseudonymen Pär påstod sig ha haft en förbindelse med honom ända sedan sextonårsåldern och hans erfarenheter var samlade i en massa anekdoter, ibland långa samtal och minnen. De är en märklig guldgruva att ösa ur och det var dessa minnen, som bildade stomme för första delen, som behandlade Lourd som människa. Vad som avhandlades kom att gälla under den tid så länge Per kände honom, ända till dess att hans vän Lourd tydligen fick en sorts intertextuell kvanta och övergick till att bli en mytsmälta hämtad från en otal massa föreställningsvärldar hämtade från helt olika tider och folkslag och gradvis förändrades huvudpersonen till en sorts kanonisk vandringssägen till Pers och kanske även Lourds stora förvåning…

Den främmandes röst, som genomströmmade brevet, fördjupas och även rummet får magiska konturer vid nästa inpass. Han tycks få kraft från något bakomliggande, som jag omöjligt kan förstå vad han syftar på men tillståndet kan liknas vid något helt magiskt. Kanske har han för ett ögonblick blivit ett med den verkliga historien om Lourd. Jag bryter mig ur mitt nu och kan genast berätta under Lourds färla samtidigt som jag får en överblick som är få förunnat. Men så kommer vardagen då Lourd blir till en person man inte kan greppa tag i. Det är i sanning ett bittert inlägg som följer nu.

”Naturligtvis blir en sådan personlighet som Lourd inte gammal hos någon. Han hade självklart blivit en del av molnen. Så stod vi där helt hjälplösa. För att en sådan berättelse skall göra Lourd rättvisa, är det bara en som kan göra detta möjligt nämligen Lourds transkriberare eller om man vill textöversättare, som för text från honom bland molnen ned till oss här i jämmerdalen. Men hur skulle vi bära oss åt? Vi tillbringade nästan tio år genom att gå på upptäcktsfärd bland dem som kände Lourd men det vart verklighet först när vi begav oss ut på Tallimores klippstenskust och hörde vinden ryta.”

Då kom hon slutligen. Förlöserskan. Vandrande över hela skogslandskapet med sina märkliga sfumato och spegelreflexer, som om hon störtande ned från sin verklighet och i hastigheten tog över hela min bildvärld. Först då hon stod framför mig blev hon levande och presenterade sig som Katarina. Hon saknade min genans och kände inte av mitt förlamande stillestånd. Med sin blotta närvaro förmådde hon besvärja landskapet och efter en tid hade faktiskt historien etablerat sig med tilltal, fiktiva personer och vad man kunde behöva för att göra sin verklighet synbar. Slutligen fick vi en förmedveten publik, som kom och gick som den ville. Men nu låter vi historien själv berätta för den har redan sprungit före oss med sin huvudperson Enn, som slår tilltal till läsaren.

Naturligtvis är det för mycket att begära att vår dåligt utrustade epigon skulle kunna förmedla till någon läsare hur närmast ofattbart Katarina kunde få fokuset att vandra från den ena parten till den andra så att maktspelet mellan å ena sidan det fiktiva jag och de övriga. Det kunde enbart tydliggöras dels genom läsarens egna expressiva läsefrukter dels genom hennes väl avvägda antydningar. När vi åter kommer in i historien har Katarina tagit befälet.
Därefter övergick hon till att framhålla, att det var hon och enbart hon, som kunde göra Lourd rättvisa och ge honom rollen som en bland märkespersonerna i detta stämmokök.

Vi måste ju börja någonstans för att reda på vem han var. Jag försökte öppna diskussionen med att Vidkun var ju den ende som fått tala med Lourd men detta mellanspel bara försvann i själva ivern att komma vidare.

Inget ger oss på stämmoköket mer tillfredställelse än att uppleva en kontext i vardande, då den som nu är obeskrivligt formlös och ännu inte språksatt. Man riktigt känner av dess förväntan precis som hos oss alla. Naturligtvis har var och en bland oss sin metod att greppa sådana texter. Enklast är dock att låta den kommande historien fångas upp av en traditionell historiemodul.

Men jag behövde bara se på mina kamraters ögon, att den allomfattande magin redan hade börjat verka inom oss och snart skulle det vankas rena rama feststämningen. Tänk att vi skulle få väcka en vindgud till livs...

Men då man lär känna någon som Lourd via ombud tycker man förr eller senare att berättelsen om hans liv även involverar mig på något sätt (jag skrattar hjälplöst på första bänk men hyssjas ned av publiken) och man tror till och med sig känna honom. Men alla som verkligen känner mig säger att jag gör efterrationaliseringar. Jag ville inte tro, att Lourds text faktiskt ville skada mig och att texten på något sätt ville varna mig för vad som kom att hända redan innan historien kom till. Min tro gick faktiskt så långt...

Då vi ser din första spelplats Lourd, innan du blir en berättelse, borde vi vara nöjda över vårt hantverk. Platsen är tempelgrå av sorg över att Lourd fick betala ett så högt pris för att han blev den han blev men ibland den är lustfylld på en och samma gång. Många kopior av mig, Vidkun och Katarina ibland ensamma ibland i par möter upp mot den strävsamma textkantringen, innan text blir en verklig story. Allteftersom platsen ömsom pressas ihop, ömsom utvidgar sig för att få format och söker släktskap med vårt medium, växer även efterbörden av manuskriptet till att bli medagerande persona och gör henne sällskap. Vi kan med viss stolthet säga, att när denna persona gavs röst och tog sig bara friheten att läsa igenom hela manuskriptet om Lourd, fick det en helt annan klarhet. Ibland bebådar jag vår smala lycka, att jag hade låtit det gamla manuskriptet ligga kvar oskyddat på datorn. För hade jag inte gjort detta hade inte de båda manuskripten naturligt kunnat gå upp i varandra. Jag var däremot väldigt noggrann med i min bearbetning att inte sätta in mitt tonsvall eller något annat, som ligger alltför nära min verklighet men märkligt nog fick slutversionen en sådan utformning, att jag till viss del hade kunnat vara berättaren. Men därefter var det tydligen oundvikligt vad som var på färde, eftersom han aldrig kunde dölja åtminstone för de andra har de erkänt i efterhand. Det börjar med att Vidkun påstår, att han är den ende, som är tillräckligt kapabel att leva i vad vi åstadkommit. Och då jag tittade efter upptäckte jag till min stora bestörtning var det mycket som tydde på det. Någon hade ändrat ett par scener inte mycket men tillräckligt mycket för att han inte skulle ha alldeles fel.

Men naturligtvis var det för mycket för att de andra skulle ha upptäckt, att jag också bidragit till att texten, ty detta förhållande hade börjat rusa ur min föreställningsvärld. Det berodde på något så enkelt som att jag inte säkrat mitt fortsatta tillträde och jag hade ju inte tänkt på, att Vidkun under tiden försett webben med den färdiga historien med ett lösenord, som bara han och Katarina kunde ha tillgång till. Historien levde därmed sitt eget liv ur min synpunkt och släckte ut allt, som jag lämnat efter mig och med andra ord få allt vårt arbete att börja likna som Vidkun mycket riktigt påpekade en historia skriven av Katarina.

– Det här har inte du skrivit. Försök inte, fortfor strömningsenergierna från Vidkun obarmhärtigt, ty Katarina är den enda, som kan behärska och besvärja de bakomliggande i varje detalj i den här spontana berättelsen. Särskilt är det det avsiktliga grodperspektivet, då huvudpersonen växer författaren över huvudet och formligen tar över berättelsen, som är hennes kännetecken. Hade en text haft samma mentala och fysiologiska system som en människa kunde man ha gett sig fan på, att den med alla till buds stående medel skulle ha velat bli ett värddjur och i motsats till detta skulle den aldrig ha ifrågasatt hennes roll.

Vidkun tycktes ha skaffat sig röst av vältalarna under seminariet efteråt och han framlade sina argument så skickligt, att än i denna dag inbillar sig en del av mitt jag, att det enbart var Katarina, som egentligen skrivit historien om Lourd. Vissa scener påminde om en dokumentärfilm, där avsnitt efter avsnitt blev mig alltmer helt främmande. Slutligen hade historien penetrerat våra gemensamma mellanhavanden på ett sådant sätt, att allt pekade på, att det var hon och inte jag, som öppnade värld och jag blev mer eller mindre överflödig.

– Jo, hon är stor, fortfor han motvilligt, så att bara jag kan höra, men vad blir det av dig egentligen?

Men naturligtvis tränger sig verkligheten på, även om den ger insändaren förluster han inte kan överbrygga. En epigon lever alltid farligt och även om hans tolkning av vad som hände (sic!) har sina kvaliteter så hör man ändå Katarinas bemödanden bakom varje fras. Historien tog ut sin rätt, även om att en av konsekvenserna blev, att det också kom att kosta en av vår mest värdefulla medarbetare. Visst minns den minnesgode mitt epitaf över henne sedan hon omkommit efter översvämningen på stranden vid Tallimore.

Men då frågar sig naturligtvis vän av ordning varför vi inte avslutade historien. Jag har inget bra svar på denna skenbart meningslösa fråga, vilket framgår av min redogörelse, men försöker ändå. Kanske därför att berättelsen inte tillhörde oss utan antingen var den Katarinas eller den halvgud vi vill så gärna tro än i denna dag befinner sig ibland molnen. Hur den som kallade sig Lourd i verkligheten lämnade vårt stämmokök vill nog ingen veta av.

Och här sitter jag vid samma strand och ser tidvattnet komma in och frågar mig om det också var meningen att jag skall när det lider gå in i evigheten med en historia lika oförlöst som Lourd lämnade den och vid denna strand, som tog både Katarina och därmed förutsättningen för att skriva Lourds historia? Endast framtiden kan ge svar.