Det gör ont att slita sig från någon när man adopterat dens ordförråd och tonläge
när halva din garderob plötsligt består av dens lånade kläder
när era bilder i flödet skvallrar om att ni gått arm i arm under alla årstider och alla väder.
I ur och skur
har ni ömsom torkat varandras tårar,
ömsom fuckat ur
ändå så är det en så naturlig del av livet,
man faller isär, man växer itu
man överger och man blir övergiven
och snart är det er tur.

Ni har stapplat genom nässelsnår och tonår
plåstrat om varandras sår,
flätat varandras hår
åren går, men inte tiden
som konserverade i er bubbla
era avslappnade leenden
koncentrerade på att inte snubbla
med ett stadigt tunnelseende
fäst på framtiden.

Känns rätt naturligt att det inte är samma vänner man bjudit på sitt barnkalas som får komma på ens begravning
känns rätt naturligt att det inte är samma vänner som lär en röka som lär en alfabetet och stavning
men jag har alltid fått lära mig att ensamheten är något farligt.