Hon tänkte ständigt på så mycket 

annat. Så väldigt lite på det hon 

kanske borde. Hade så svårt att se 

något annat än kärlek att uppriktigheten 

blev till en börda. Ett offer. 

hon borde tänka på alla rädda människor 

och även på de fega. Hon visste att hon 

måste visa tillräckligt med allvar fast 

stunden speglade något helt annat. 
Hon var i själva verket helt trygg. Om

domaren var gud och inte en fiende. 

Hon borde kanske tänka väldigt mycket men 

märkligt nog noterade hon mest en obeskrivlig 

känsla av lycka. Av frihet. 

Behoven tydliggjordes. Att vara en riktig människa. 

inte krypa i en korridor inte behöva undra varför ingen 

arm läggs under först. Inte behöva tänka på att vissa ofrånkomliga 

sidor av situationen bidrar till en svag människas lycka. 

den slags lycka gud vänder sin rygg ifrån oavsett hur många 

lager av skydd som verkligheten ställer till förfogande om

en människa är tillräckligt svag. 

Hennes tankar bor ju hela tiden i någon slags 

berså i trådar längst in i sommarängens gult

gröna strängar. Inte till de platser människan 

förvisas till av försörjningsbörda. 

Hennes tankar speglar sig i en ruta en våning 

ner i en timme om dagen. En av de två dagarna 

växer de ut genom alla rummen och de kan 

nästan nästan allihopa känna det som att det 

onormala är det normala.