Jag går sönder, igen och igen och igen. För varje fragment som jag limmar tillbaka så flagnar en ny, lossnar, faller i gruset.

Men jag fortsätter, så länge cementen räcker, så länge jag kan återskapa mig i den bild som jag så tydligt ser bakom stängda ögon. En vacker mosaik, av miljontals smulor från den själ som värker så i detta nu.

Men jag vet, jag förstår, jag hoppas, jag längtar den dag som smärtan repelleras mot den glansiga, skinande lim-ytan som utgör det innersta väsen.

Den man - stöpt i sorg, lycka, vrede, melankoli, eufori samt zen-liknande apati. Den man som jag gladeligen utvecklas till, den man som jag ser när jag sover.