Jag bad om din hand. Du svepte molnens 

blödande förhoppningar i stolta men 

darriga meningar. Ledare. Chef. Liv och 

kanske även kall kylig vind genom 

förruttnad stiltje 

Du är så tråkig så tråkig att jag inte ens 

kan föreställa mig dig förälskad. I butik 

sade du tvärt. Du som inte ens minns 

när du brutit mot de sociala koderna. 

Lugnet efteråt. Som om jag knappt tror 

att jag ska överleva och sedan får jag 

alltid möta detta kaos du skapar 

och jag tror att syftet rör din bror. Ett 

helt liv för att ge belöningen och kärleken 

till den lydigaste för att sakta börja ana 

att även du kan bli älskad när du bryter 

mot den regeln som blivit det hela det här 

förbannat långa livet. 

ett alarmsystem som kunde hanteras genom 

hela partiet då förnedringen satt mitt i 

men som av en förunderlig anledning inte 

blev till annat än lugn. Har överlevt dig. 
Sprungit förbi dig för länge länge sedan 

och ändå fylls jag av sorg så grundläggande 

ärlig att jag skakar korta ögonblick. 

du. Mitt barn som egentligen skulle varit min 

pappa och min mamma. Ni som jag fram till min 

död kommer lugna, lirka med och lära. 

kärlek är sade hon stillsamt. Att försöka 

om och om om och om igen. Alltid alltid 

hoppas.