du står i mitt flickrum, vid fotändan av sängen
jag är stum, med mitt skrik fast i halsen
ditt mörka sken bländar mig men
jag förstår inte om du är en vålnad eller ängel
står emot impulsen att tända lampan på nattduksbordet
du står med ena foten stadigt på jorden
ändå tillhör du inte längre denna dimensionen
termostaten tycks ha slutat fungera
här är det nu så kallt att atomerna slutar vibrera
varje hårstrå står upp,
saluterar din icke-fysiska närvaro
mitt hjärta skenar iväg i galopp
en blandad känsla av panik och hopp


jag minns din begravning i vitabergsparken
frosten som spetstrikåer på marken
hur din kista låg begravd bland törnen
rosorna var vita och röda
och dina ögon var gråblå
du fortsätter att glöda i hörnet
fastän jag bett dig att gå.


och nymånen i väduren
lyser upp fönsterblecket
känner ditt trots genom den isande skräcken
jag slutar aldrig förundras av naturen,
hur vi glömt bort att vi är ett med växterna och djuren
att energi aldrig försvinner utan bara skiftar form
det som en gång var en vit duva är nu en huggorm.