min kyla genom dina blodkärl stelnar och spricker
blir gårdagens regn andas som knytnävsslag över
högen av dina ben i skogens armvecksgömmor
slå mig vidare vacker ge mig din hand din handske
vi är de eviga duellanterna vi finns inte i annat än den eviga duellen
och du slår mig vidare slår mig vacker

slår mig en reva i ansiktet där mitt inre blottas mina tankar
flödar i rött färgar skogen svart och korparna slukar våra rester
och vi slår återigen hårdare vidare

din hud under min mjuka hand min hand över din mjuka hud
bänder upp stålet i din ryggrad hur det bildar ett tak
över vår frenesi desperation monotoni och vi får aldrig
vingar vi flyger aldrig bort tillsammans jorden gräver
oss ner och under isen stelnar våra rörelser och maskarna
tuggar i sig våra tarmar händerna stelnar i rörelsen min knytnäve mot
din tinning din hand mot mina tänder själen i rörelse